Klockan är nu 8 på morgonen och Eleonore och jag sitter i en liten rar båt vid stranden av sjön och beundrar, bara beundrar. ”Gudomligt, bedårande, härligt, förtjusande” är det enda vi kunna få fram. Solen glittrar och små lekande vågor skvalpa mot båten, och vill vagga oss till sömns. Men vi kunna väl inte sova mitt uppe i allt detta härliga.

Men jag får väl tala vidare om hur vi hade det igår. När vi kommer från monumentet, gingo vi först och promenerade omkring torget, och sen gingo vi till Finnshyttan för att se ett utslag i masugnen.

Vägen dit var förtjusande vacker granskog och björkskog om vartannat. Vi gingo friskt på, ty vi skulle vara där klockan 8 och hade inte lång tid på oss. När vi anlände mottogs vi av en gammal gubbe som förde oss in där masugnen var.

En arbetare öppnade slaggöppningen och en glänsande sprakande massa flöt ut och ner i två stenformar. Det var mycket vackert. Men när det var slut öppnades en annan öppning, järngatan, och järnet rann ut glödande och med blå stjärnor sprakande över det. Det var en imponerande syn. En av arbetarna förde det ned i de formar, där det stelnar och sedan tages upp i fyrkantiga stycken.

När vi sett utslaget förde gubben oss in i ett storartat maskineri med väldiga maskiner. Här tog vi oss minnen, järnavfall och mässingspån och sedan vi försett oss även med slaggbitar, styrde vi kosan till staden igen, nu med maklig gång. Ditkomna sågo vi först konungens avresa. Sedan åto vi kväll under musikens spel. Det var militären som vi hade sällskap med på tåget, vilka spelade hela kvällen.

Efter maten gick vi ut på torget och fick till och med på begäran tre extranummer. En flöjtist, som jag på tåget särskilt lagt märke till, tittade hela tiden åt sidan på mig, och jag tillbaka, förstås. Sedan, musiken slutade klockan kvart i tolv, gick vi till Strandvägen och så vände vi åter för att sova. Sova var det, ja!

Vi åto bananer, kakor och choklad och hoppade och dansade på golvet, tvättade fötterna m m. Så klevo vi alla upp i Irma och Eleonores sängar, och sutto där en lång stund. Plötsligt får vi höra ett rasslande på sidan. Vi kikade ut. Där stod en massa pojkar och ropade: ”Anna” och”Lella Klara”. Vi skyndade oss att släppa ner gardinen ock plumsade ner i våra egna sängar fnittrande och flinande.

Vi låg ännu en stund vakna, men så tog sömnen överhand vid tvåtiden ungefär. Och då voro ännu de där pojkarna utanför. Jag sov utan drömmar. (Hade räknat fönsterrutorna men räknat fel).

Klockan 5 ungefär väcktes jag av Eleonore, som var uppe på golvet och flaxade. Hon tog på sig om en stund och gick ut till – Strandvägen naturligtvis. Jag dåsade till en stund, men vaknade igen vid sjutiden, då jag klädde på mig och gick ut för att njuta av den härliga naturen – på Strandvägen förstås. Eleonore och jag möttes och gick och satte oss i den förut omtalade båten. När vi njutit av alla krafter gingo vi hem till hotellet för att frukostera vid 08.30 tiden.

Efter frukost promenerade vi en stund i stan, sedan ställdes kosan till östra stationen i Filipstad. Det var en ganska lång väg att gå och jag hade en brinnande huvudvärk, när vi kommo dit. Vi äntrade ett litet ynkligt tåg, bytte om vid nästa station redan, och lämnade så med mycken saknad den lilla förtjusande staden vid Daglösen. Jag måste ligga på en soffa under nästan hela vägen till Vansbro, där vi intogo en riktigt god och trevlig husmansmiddag med filbunke – på en kvarts timma. Sedan fortsatte färden till Mora.

Jag var fortfarande ganska dålig men uppiggades något av en liten rar (mycket rar) ”press-pojke”. Äntligen ankommo vi till Mora och efter farväl med åtföljande vinkningar till ”press-pojken” styrde vi kosan till den utomordentliga staty av Gustav Vasa, som står på en kulle nära kyrkan. Där Gustav Vasa talade till dalkarlarna. När vi en stund beundrat den vackra sttyn, Zorns verk, begåvo vi oss till kyrkan och tack vare en reparation av den invändigt, kommo vi in och fick beundra predikstolen, altartavlan och framförallt, en serie härliga bilder ur nya testamentet och även gamla. De voro verkligen komiska.

Från kyrkan gingo vi till Zorns villa, vilken vi fingo beundra utifrån. Så ställdes kosan till en hemslöjdsutställning. (Jag satt i trappan och skrev i dagboken). Efter att ha köpt några vykort från Mora slogo vi oss ner på en caféveranda och fick kaffe, sedan dansade vi lite och spelade med förstås. Så bar det iväg till Utmelandsmonumentet. Sedan vi beundrat det utvändigt, gingo vi in och fick se Höckerts utmärkta tavla som avbildar Gustaf just när han stiger ned i källaren. Även vi fingo ned i källaren. Det var verkligen högtidligt att stå i samma källare där den stora Gustaf i ångest en gång avbidar fiendernas efterspaningar. Och nu sitter jag vid ett litet bord inne i monumentet efter att ha skrivit mitt namn i den digra främlingsboken.

När vi ordentligt betraktat tavlorna och köpte vykort, gingo vi till stationen. Här fördras tiden med tvättning av händerna, skratt och skämt. Sedan ”inskeppade” vi oss på tåget och åkte under hällande regn till Orsa. Under hela vägen förut hade vi haft förtjusande väder. Vid ankomsten till Orsa hälsades vi av den glädjande underrättelsen att de på hotellet tagit fel på dag, och ej hade något rum för oss. Jo det var trevligt!

Kanske ligga ute i stupregnet! Nå, långt omsider lyckades värden på det hotell där vi skulle ha legat, skaffa oss plats, dels i sitt eget hotell, dels på ”Orsa hotell”. Efter en enkel, i hast inmundigad kvällsvard, gingo vi upp på rummen. Fröken Almegren, Gertrud och jag hade fått ett ganska stort trevligt rum med breda bekväma sängar. Vi gjorde toalett för natten och kröp i säng. Vi lågo och läste en stund, men snart släcktes det elektriska och så skulle vi sova. Djup tystnad rådde, klockan var omkring ett.

Då – o fasa, dörren öppnades, vi hade glömt att låsa dörren!!) och en karl inträder. Jag satte mig upp i sängen och ropade: Vad är det, vad vill ni?” Karlen försvinner och vi stego alla tre upp ur sängarna, för att gå och låsa dörren, då – vi stelnade av skräck, kommer karlen igen och går rakt in i rummet. Vid ropad om vartannat ”vad är det – gå – vad vill ni, avlägsna är genast etc. Men karlen klev bara på.

Då uppenbarar sig en av uppasserskorna och upplyser oss om att karlen ska ligga i rummet intill oss med tre andra och att ingen annan dörr finns till deras rum mer än den som leder genom vårt, och att dörren inte går att låsa på vår sida. Tablå.

Då sade fröken Almegren: ”här ligger inte jag” och Gertrud och jag förstås ”inte jag heller, nejdå ”. Nå så måste vi flytta. Vi togo då två ”dragspel” som stod inne i rummet, gick över farstun och in i det andra rummet där Ebba, Tora, Irma och Eleionore lågo. De blev naturligtvis förskräckta och hjälpte oss att bädda ”dragspelen”, där Gertrud och fröken lade sig.

Jag skulle ligga bredvid Ebba. Men en sådan värme och så mycket myggor. Vid tretiden väckte vi Gertrud och Tora och bad att få byta. Det fingo vi. Så låg jag och läste en stund i en viss tidning, och slumrade sen in och vaknade kl halv nio, då de andra och jag genast gingo upp.