Jag skulle leta i min sekretärlåda efter en anteckningsbok och fick då tag på min stora dagbokssamling, som jag nästan glömt bort. Och när jag nu bläddrar tillbaka i denna boken, ser jag till min förskräckelse att under hela 1923 har jag skrivit en gång häri. Benämningar årsbok skulle alltså nu passa. Men jag skall verkligen försöka, att skriva litet flitigare i år.
Allt, som rör barnen, införs mycket ordentligt i deras resp. böcker. De äro så krya och duktiga de små älsklingarna. Toto pratar nu rätt mycket och är rysligt söt och näpen. Han har också börjat säga till, när han vill sitta på pottan, och det är ju ett kolossalt framsteg, mycket underlättande för den, som sköter honom.
Per Olof, som av Toto döpts till Poa, kan nu gå och spatsera rätt stadigt omkring i rummet. Han är så pigg och morsk, den lille krabaten, så Toto brukar för det mesta få ge vika, då de drabba samman om en eller annan begärlig leksak. Poa är inte alls så söt som Toto, men ser så innerligt putslustig ut. Hans hår är ännu minimalt, men jag tror det blir lockigt. Ja, tänk, han fyllde ett år den 5 ds -- tiden går fort.
Förhållandet mellan min älskade Kalle och mig är alltjämt lika idealiskt. Jag undrar, om det finns maken till äktenskap - tre år utan den allra minsta lilla misshällighet!!
Den 1 okt förra året bytte vi åter våning. Denna gång hamnade vi på Olivedalsgatan, där jag växt upp. I nr 8, 5 tr. upp ha vi inrett vår bostad, nu utökad till 3 rum och kök. Rummen ligga alla i en rad mot gatan, med var sin ingång från tamburen. Längst till vänster är Kalles rum med balkong. Så kommer matsalen, det nya rummet, till vilken vi skaffat oss en riktig trevlig allmogemöbel. Jag har broderat dukar till buffe, mat och serveringsbord, samt förfärdigat en stilenlig lampa med handmålade V, blomstermotiv. När jag så får nya gardiner, draperier uppsatta och vackra trasmattor på golvet, så blir där sannerligen riktigt fint.
Så ha vi mitt och barnens rum, och mitt emot, tvärs över tamburen, köket, där Svea residerar. Svea är en skatt, en I7 årig flicka från landet, vilken jag förste augusti förra året fick genom tant Enander. (Ingegerd flyttade, gudskelov, den 1 juni. Sedan var Lillan hos mig över sommaren). Svea har skött hushållet för sin fosterfar sedan hon var 12 år gammal, och är så enastående duktig, flitig och omtänksam. Snabb uppfattningsförmåga och ett utmärkt handlag med barnen, hurtig och glad. Hon är det fullkomliga idealet för en bra jungfru.
Sedan hösten förra året har Kalle varit medarbetare i Aftonbladet. Därigenom få vi fribiljetter till de bästa platserna på teatrar och biografer, så nu se vi varje pjäs, som spelas i stan och så många filmer vi hinna med. Detta gör ju att vi ibland äro borta varje kväll i veckan, utom den Svea har fri och söndag, då hon även för det mesta är ledig, och då tar hon alltid hand om barnen. På morgnarna gör hon dem i ordning, innan jag stigit upp. Det är ett härligt sakernas tillstånd.
All matlagning sköter hon, även all tvätt, strumpstoppning o.s.v. Jag sysselsätter mig mest med sömnad och handarbeten. I och med december förra året var Kalles anställning vid utställningen slut. Som sjöfartsmuséet, dit han tänkt komma efter utställningen, ännu blott hägrar i en framtid, var han litet bekymrad för hur vi nu skulle ordna budgeten. 350 i månaden, från Aftonbladet var inte mycket att lita till, när han förut tjänat omkring 1000 på sommartid.
Emellertid klarade den frågan - liksom allt annat i vårt lyckliga äktenskap - upp sig på ett härligt sätt. En av de första dagarna i januari blev Kalle anmodad att infinna sig hos landshövdingen och utnämnd till sekreterare i stadsfullmäktiges utskott för museiberedning. Detta innebär att han nu har alla samlingarna från utställningen om hand och skall utarbeta förslag till deras placerande i olika museer.
Den känsla av lättnad och glädje jag vid denna underrättelse erfor, var i sanning oändligt behaglig. Vi avfirade händelsen på Vollmers The-salong. Brunanders äro sedan september förra året i Stockholm, och nu skola även Althins och Lenck dit. Våra närmare bekanta bland utställningsfolket skingras som agnar för vinden. Det är bara vi och Bergs, som stanna i Göteborg.
Senare tiden av utställningstiden regnade det så mycket, att det låg nog en viss sanning i Adelsohns yttrande att "det regnade bort 2 miljoner för oss."
Ungefär en vecka, innan den stängdes, var det sådan storm, att en hel del blåste sönder däruppe och minareten var nära att ramla. Det skulle allt ha varit en dramatisk avslutning, om alltihopa blåst i spillror.
Emellertid stängdes utställningen den 15 oktober under en enkel, men värdig avslutningshögtidlighet. Stadsfullmäktiges ordförande, Carlander och Landshövding von Sydow låste minneshallens dörr efter att ha inskrivit datum för stängningsdagen i den stora minnesboken, där tusenden och åter tusenden av besökande förut skrivit sina namn. Vi hade fått plats uppe vid Minneshallen och det var verkligen imponerande att se ned över folkmassan på Stora gården, belyst av de fladdrande jättefacklorna. - Så var den lysande sagan all -----.
Nu ser det ut som Jerusalems förstöring där uppe. Halvrivna byggnader och överallt massor av plankrester, murbruk och skrot. Jag blir riktigt vemodig till sinnes, när jag tänker på hur vackert och storslaget det i somras var där, och hur många angenäma stunder vi där tillbragt.
