Måndag den 27 februari 1922. Min älskade lille gosse var född.

Under en av de händelserikaste perioder i mitt liv har jag låtit dagboken ligga i flera månader! Varför? – Ja – jag har helt enkelt inte kommit mig för att skriva i den. Och tiden löper ju iväg med en sådan förfärande hast.

Då jag sist skrev gick jag i otålig väntan på den lille. Och han lät vänta på sig. Från den 10 oktober var jag inne i stan, och blev för varje dag allt tyngre och obekvämare. Till slut ville jag endast ligga stilla på ottomanen i pappas rum, men tvingade mig dock att varje dag ta en promenad. Ingegerd hade vi låtit resa till sitt hem i Trollhättan så länge, och även Kalle bodde hemma i stan. Den 12 oktober fick jag i tidningen se, att Anna-Lisa fått en liten flicka, Maiki, Lilian. Ett par dagar efteråt var jag uppe hos henne och fick då höra, att trots den lilla knappast vägde 3 kg, hade hon ej kunnat föda fram henne själv, utan doktor Benckert hade tagit henne med tång ganska långt inne. Men det hela hade dock gått jämförelsevis fort och Anna-Lisa föreföll, fastän matt förstås, glad och kry.

Enligt beräkning hade Maiki kommit 3 dagar för tidigt. Min lille Torbjörn hade vi tänkt skulle komma före den 26 oktober, då vi väntade honom, men först den 29 de, Klockan 3.45 på morgonen gav han tillkänna, att han var redo. Vid 5-tiden på morgonen stego Kalle och jag upp, klädde på oss och gingo till B.B. Det var en så mörk och kulen morgon med strilande regn.

När jag nu sitter här i solskenet och skriver förefaller det där så overkligt, drömlikt och långt avlägset. Längre än in i vestibulen fick Kalle ej komma. Där satt jag på en bänk i väntan på hissen och såg honom försvinna ut i mörkret och regnet, och själv fördes jag strax därpå upp till ett litet rum, där jag fick kläda av mig och blev tvättad och rakad. Hela tiden befann jag mig i ett liksom apatiskt tillstånd. Var ej rädd för vad som skulle komma. Värkarna kändes ännu blott som svaga dyningar.

Så blev jag lagd i ett rum utanför förlossningssalen, och därifrån har jag de hemskaste minnena. För varje timma blevo värkarna allt svårare. I början jämrade jag mig blott svagt, men sedan måste jag skrika så som jag aldrig trott mig kunna göra. Efter klockan 12 på dagen var det outsägligt plågsamt. Jag kan ej begripa hur förlossningssystrarna, som kommo och gingo, kunde vara så oberörda av att se och höra en människa plågas så. Slutligen blev jag förd in i förlossningssalen och då förstod jag, att snart skulle det väl vara över.

Så kom det till sist en värk, som var så svår att jag trodde hela underlivet sprang i stycken, något gled fram i barnmorskans händer och sen var det som om jag blivit återskänkt till livet igen efter helvetets kval. Jag låg alldeles stilla och konstaterade, att nu gjorde det verkligen inte ont längre. Och så hörde jag lillens första skrik – min älskade lille gosse var född.

Han var ovanligt stor och kraftig för att vara första barnet. Vägde 4.3 kg. Jag fick se honom, sedan han var badad och lindad och fastän jag, efter en blodförlust på 1 1/2 liter, var ytterligt svag och matt, kände jag dock en våg av lycka strömma genom mig. Så orkade jag be, att de skulle ringa hem och tala om att vår gosse föddes kl 3.45 på eftermiddagen Och så lades etermasken över mitt ansikte. Jag skulle sövas för att genomgå inre undersökning. Hela efterbörden hade ej kommit ut och så måste doktorn sy 4 stygn, där jag gått sönder. I djupa drag inandades jag den friska doften och snart befann jag mig fjärran från alla kval. Jag tyckte allt var så outsägligt ljust och runt omkring mig susade och brusade det.

Så befann jag mig plötsligt i ett värmländskt snölandskap vid ett nyårsskifte där några människor skulle försöka hejda tidens flykt. Jag tyckte det var så oerhört intressant att få bevittna detta. “Så underbart” sade jag högt,”jag skall skriva en bok om det då jag blir frisk.”

Småningom återvände jag till medvetande och nu började jag oupphörligt fråga, när Kalle fick komma till mig. Då visade de mig en bukett härliga nejlikor, som han skickat med ett kort: “Tack för Torbjörn”, och sade, att senare på eftermiddagen skulle han komma. En av nejlikorna måste jag hålla i handen hela tiden sedan, medan jag blev iordninggjord och förd till mitt rum.

Lika ljuvligt som det var att domna bort i eterruset, lika obehagligt var uppvaknandet därur. Jag plågades av den mest brännande törst, men fick ej dricka vatten, fick blott på mina bevekande böner ta lite i munnen och så spotta ut det. Och då jag äntligen fick svälja några droppar, kom det strax upp igen. Vid 8-tiden fick Kalle komma, och det var i sanning underbart att få visa honom hans lille son. Men han hade först ögon endast för mig, som låg där så matt och blek så olik hans friska, rödblommiga Judit.

Först då han fått veta hur det varit och hur jag kände mig, gick han fram till lille Totos säng och stannade där i stilla andakt. Han, liksom jag kunde nog knappast fatta, att vi verkligen fått en liten son.

Hela tiden jag låg på B.B. satt Kalle hos mig varenda eftermiddag och om förmiddagarna fick jag besök av en hel del vänner som kommo med blommor, gotter och småsaker till lillen. Jag var så glad åt dem, men var själv mycket svag och febern ville inte riktigt ge med sig. Det var en lördag, som lillen föddes och efter en vecka skulle jag få komma hem på måndagen.

Men just som Kalle kommit för att hämta mig och jag klätt mig för att gå, fick jag ett förfärligt anfall av frossa med 40 graders feber och måste gå till sängs igen. Hur tråkigt det var! Först på onsdag ville doktorn släppa iväg mig. Då jag kom ut på trappan var det med en känsla som om jag åter fått komma till ljuset efter en vandring i dödsskuggans dal. Den kära blå himlen! T.o.m. de grå husen skulle jag velat omfamna.

Vi åkte bil den lilla biten hem, Naemi med lillen i famnen. Så svag var jag, att det tog nästan all min kraft att vid Kalles arm släpa mig upp för trapporna.

På torsdag började det göra ont i högra sidan av ryggen, så vi tillkallade först doktor Benckert och sedan doktor Belfrage. Det befanns då, att en liten blodpropp från bäckenet fastnat i högra lungan, vilket förorsakade, att jag måste ligga fullkomligt still i 5 veckor. Lillen fick mamma och Naemi sköta, jag kunde bara ge honom mat. I början var jag så klen, att jag knappast orkade tala något vidare eller röra händerna. Men småningom började jag känna mig allt kryare och snart började jag virka boudoir-caps och annat, för att tiden inte skulle bli så lång.

Doktor Belfrage var uppe och lyssnade på lungljuden 7 gånger, innan han äntligen gav mig lov att stiga upp den 29 november, på dagen en månad efter lillens födelse. Så svag i benen jag i början var! Och så smala de blivit! I slutet av samma vecka jag steg upp, reste vi ut till Lerum igen, efter nära 2 månaders bortavaro. Men det dröjde ganska länge, innan jag slutade känna mig fullkomligt rådbråkad, så fort jag varit ute och gått litet.

Så hade jag nu min lille gosse i den lilla vita sängen, som länge stått och väntat på honom. Vilken upplevelse att ha ett sådant där litet pyre att pyssla om! Redan 14 dagar efter resan ut till Lerum fick Toto resa in till stan igen i sällskap med pappa och mamma för att bevista moster Naemis bröllop, som gick av stapeln den 17 december.

Först var det vigsel i Annedalskyrkan och sedan middag hemma vid Olivedalsgatan. Borden voro vacker dekorerade med begonier och adiantum och det hela hade en mycket festlig prägel. Men som brudgummens föräldrar jämte samtliga äldre inbjudna äro absolutister, dracks endast sockerdricka o.d. till maten, och talen voro mycket religiösa, så någon geist blev det ju inte. Över 120 telegram anlände.

Till kyrkan voro utskickade 250 kort, mot 50 vid vårt bröllop. Toto och jag stannade i stan ett par dagar, innan jag reste ut för att med Ingegerds hjälp ta itu med julförberedelserna.

Ingegerd har visat sig mera än uppfylla de löften hon i början gav. Hon är så snäll och beskedlig, att det nästan gränsar till det otroliga.
Ack, det finns många slags jungfrubekymmer! När man fått tag i en, som är snäll, villig, flitig, duktig och proper, är hon så sjåpig och mjäkig så man blir alldeles uttröttad av det. Både Kalle och jag ha efter allvarligt övervägande kommit till den slutsatsen, att vi hellre vilja vara ensamma än ha henne kvar, så jag har sagt upp henne till den första april.

För de flesta förefaller det ju som vansinne att säga upp en sådan jungfru, men hennes evinnerliga mjäkighet tar alltför mycket på nerverna på oss, som själva äro mer robusta naturer. Jag använde som förevändning vid uppsägningen, att Rut skulle komma hit och lära sig hushåll.

Till julen klädde vi gran, gjorde julkrans att ha i taket i köket, bakade en massa goda kakor och lagade den traditionella julmaten förstås. Hela familjen Boudin jämte Arvid och Naemi var här på julafton. Trots de bistra tiderna utdelades en massa julklappar och Toto fick mest av allesamman.

Av Kalle fick jag elegant tyg till morgonrock och han fick rökverk av mig. Det var den första jul vi firade tillsammans! På juldagen voro vi hos nygifta Ahnfelts, som även de måst hyra på Lerum, till vår stora förnöjelse. Nu har man ju åtminstone dom att umgås med. De bo i en stuga borta vid kyrkan och ha det mycket trevligt, matsal, herrum och damboudoir.

Rut kom från Sthlm den 1 november då hela generalagenturen gick på huvet till följd av Sundells hänsynslösa penningtransaktioner. Vem hade kunnat ana det! – Den 3 februari förlovade hon sig med Bruno och de ämna gifta sig så fort de kunna få någon bostad. Kanske även de komma att hamna på Lerum!

Annandag jul var Kalles och min årsbröllopsdag och firades med middag för släkten. Tänk, att vi verkligen varit gifta i ett år! Och vilket lyckligt år. Många skulle nog tro det vara omöjligt med ett äktenskap så genomlyckligt och totalt fritt från alla slitningar som vårt.

(Jag skriver, så att min arm värker, mon jag har ju också så mycket att ta igen.)

På nyårsafton bjödo vi hit Althins och de firade alltså här det nya årets ingång. Vi skålade in det i “groene curaçao” och sen trängdes vi lite hur som helst här i sängarna över natten.

I mitten av januari reste Kalle till Sthlm för att regissera en propagandafilm för fisk: “Havets glittrande millioner.” Ingegerd skickade jag till hennes bekanta på Långedrag, och själv reste jag med Toto till morföräldrarna. Ungefär samtidigt började en för Göteborg tämligen enastående köldperiod. Termometern höll sig under – 10 grader i flera veckor. Hela hamninloppet blev blockerat av is till långt bortom Vinga, så sjöfarten blev mycket hindrad. Massor av fartyg fröso fast i isen, och flera isbrytare voro i ständig verksamhet.

Hemma i Göteborg var det ständig förtjusning över lillen förstås. De äro lika kära i honom allesamman, alltifrån pappa till Lillan. Jag passade förstås på att hälsa på en hel del bekanta, Anna-Lisa, Rut Berg, Althin m.fl.

Efter c:a 2 veckor kom Kalle tillbaka och vi reste ut till Lerum igen. Ingegerd hade rest i förväg för att elda, vilket sannerligen behövdes, så utkylt som här blivit. Min stackars “vandrande jude”, vilken jag glömt att som vanligt lämna hos fru Andersson, hade helt enkelt frusit ihjäl utom de allra yttersta topparna, av vilka jag kunde sätta skott. Kölden fortfor ända till mitten av februari, då det kom mycket snö, som dock töade bort igen efter några dagar. Och nu har tjällossningen börjat med vägarna bottenlösa av smörja.

Då jag igår började att skriva, sken solen, men idag har det störtregnat hela dagen och planen utanför stugan ser obeskrivlig ut.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926