Nu håller Ingegerd på ute i köket och lagar söndagsmat, steker skinka och kokar saftsås, för i morgon komma Althins och Brunanders hitut på middag. Ivo Brunander är en av Kalles kamrater på byrån. Hittills har han dock inte egentligen umgåtts med honom. Men nu ha stora händelser timat, vilka föranlett oss att närmare bekanta oss med Ivo och hans fru, född Macintosh.

Vi ha ju en tid hållit skarp utkik efter bostad i stan, ty att bo här ett år till ha vi beslutat att inte göra. Nu fingo vi genom Althins höra, att Brunanders skulle överta en våning om 5 rum, jungfrukammare och kök, och att de voro villiga att avstå 2 rum, jungfrukammaren och köket.

Läget på våningen är alldeles förtjusande, andra våningen, Vasaplatsen 5. Vi voro där och tittade och slogo till med detsamma. Den 1 augusti få vi flytta in, men först måste vi låta måla om köket och sätta upp nya tapeter i ett rum. Just idag är Kalle där och skriver kontrakt.

Den 14 mars var det “damafton” i den Vetenskapliga och konstnärliga klubben “Gnistan”, där Kalle blivit invald och jag fick alltså följa med. Festen ägde rum på Lorensberg och där vimlade det av professorer, läkare, museimän o.d. med damer. Sedan sällskapet bänkat sig, fick man bevittna en konsert från Bellmans tid med Nils Svanfeldt och fru Lewert som solister.

Först höll dock Julius Rabe, den odräglige “J.R” i Handelstidningen ett föredrag om Bellman ur musikhistorisk synpunkt. Konserten var mycket trevlig.

Sen blev det en god supé och så dans till vid 2-tiden, då Althins, som även voro med, togo oss med hem till sitt och bjöd på smörgås och nackspiel.
Så klockan blev 4, innan vi kommo hemdinglande till Olivedalsgatan, där Toto även befann sig. Sen dröjde det inte längre än en vecka, förrän vi reste in till stan på fest igen, denna gång till Adelsohn på supé. Det var alla tjänstemännen på byrån med damer, som dock voro i stort fåtal.

Jag fördes till bords av baron Åkerhielm, och vi pratade rätt tappert igenom de två timmarna vi sutto där. Maten var god och vinerna många och till desserten serverades härliga cigaretter, så stämningen borde ha blivit högre än den egentligen blev. Men det var för många obekanta människor förstås.

Efter supén spridde sällskapet ut sig i smårummen – Adelsohn har förresten ett charmant hem – och det försöktes med lite musik. Men det blev just inget av, förrän jag slog mig ned vid pianot och klämde i med “Missouri valtz” så dansen kom i full gång. Vid 2-tiden sade vi tack och adjö till den aimable värden.

Denna gången hade Toto fått stanna ute hos Ingegerd. Det var första natten jag var från honom, och allt gick väl. Men hur jag längtade efter honom.