Hur fort den härliga sommaren flyktat sin kos!! Och hur jag sörjer den! Jag är verkligen ett riktigt “sommarbarn”, för vart år sommaren nalkas är jag så uppfylld av glädje, och med stort vemod ser jag den svinna sin kos. Ännu är det visserligen alldeles grönt ute i naturen, tack vare det myckna regnandet, men om kvällarna och nätterna är det duktigt kallt, och om dagarna är det just ej heller någon värme längre. Så nu måste jag sätta mig in i det faktumet, att nu är hösten kommen.

Mamma och Lillan flyttade in till stan i måndags. Det var förresten ett helt sällskap, som gav sig iväg med 7-tåget på eftermiddagen. Rut, Bruno och pappa hade nämligen även varit här ute över söndagen. Det kändes riktigt tomt och konstigt efter mamma och Lillan, jag riktigt längtar efter dem. Ibland är det sannerligen ej långt till tårarna.

Förra lördagen hade vi bjudit Löjtnant Berg med fru på middag, och samma dag var Greta Anneld härute. Sorgligt nog regnade det nästan hela tisdagen, så vi kunde inte vara ute något alls. Men vi roade oss, så gott sig göra lät inom husets väggar, och gästerna voro syn och hörbarligen belåtna. Middagen var mycket god, tack vare mammas och (mindre) mina förenade ansträngningar: soppa mod grönärter och blomkål, kyckling och ris à la Malta. Fast jag höll på att förstöra efterrätten genom att vispa i 2 rågade teskedar jästmjöl i stället för vaniljsocker i grädden. Som väl var märktes dock ingen bismak, sedan vi för säkerhets skull rört ner blott en del av grädden i riset.

På tisdag följde jag med Kalle in till stan, dels för att på kvällen gå på Nya teaterns revy, dels för att dagen därpå möta den väntade hushjälpen, Ingegerd Enberg från Trollhättan. Revyn (som inom parantes sagt, var det första nöje vi bevistat sen Tysklandsresan!) var mycket skral, och hade det inte varit för vackra dräkters och dekorationers skull, hade den väl näppeligen kunnat gå hela sommaren. “Ludde”, “Zara” och John Eric Strandman gjorde ju vad de kunde vad utförandet beträffar.

Vi lågo förstås hemma över natten och nästa dag var jag på förmiddagen uppe hos doktor Benckert för att efterhöra, att allt stod väl till. Det gjorde det.

“Stora mått, riktigt läge, ej spår av äggvita” – gudskelov. Jag beställde även nu ett privat rum på B.B., där Benckert är läkare, till omkring den 26 oktober, då den stora händelsen väntas äga rum. Vad det är underbart!

Att inom sig bära en liten varelse som snart skall komma att förljuva vår redan förut så lyckliga tillvaro. Nu gör han sig riktigt kraftigt påmind ibland.

Lilla Ingegerd kom mycket ordentligt klockan 6.50 på eftermiddagen och vi reste hit ut med sjutåget. Igår kväll, då Kalle och jag hade vår vanliga pratstund, summerade han ihop sina intryck av henne på ungefär följande sätt!

“Hon kommer alldeles säkert till himlen! Jag har aldrig sett någon som passar så bra till ängel!” Det låter ju mycket smickrande, men av allt att döma (hittills!) knappt överdrivet. Hon är söt och fräsch med djupa skrattgropar, glad, snäll och ytterligt villig. Och har redan bevisat sig kunna koka korv, gröt, ärter, rabarberkompott och baka både vetebröd och rågbröd.

Har dessa två dagarna gnott i ett kör med matlagning, disk, skurning etc. Ännu vågar jag naturligtvis inte hoppas, att hon alltid skall vara så himmelsk! Det vore allt för mycket begärt!!

Idag har den styggisen Kalle övergivit mig igen för en tur uppåt Dalslandssjöarna. Han måste ju passa på att resa så mycket som möjligt, innan höstrusket kommer. Så nu äro Ingegerd och jag alldeles ensamma härute.