Naturligtvis fick jag inte sitta vid min skrivning. Lillan kom och skulle ha mig med till “Bänkera” i och för badning. Men när vi kommo dit, gick där sådana våldsamma bränningar, att jag vågade inta låta Lillan gå i, utan badade ensam. Det var gräsligt roligt ett kämpa mot de vilda vågorna som allt emellanåt kastade mig mot stranden med en så våldsam fart, att jag måste arbeta emot av alla krafter för att inte bli slagen. Fullt upp med skråmor fick jag ändå förstås. Och till slut måste jag ge tappt, alldeles förblindad och till hälften bedövad av vågornas larm, skum och saltvatten.
När vi kommo hem, var jag så trött, att jag lade mig på sängen, och Lillan fick bära in cacao till mig på kvällen. Men kanske jag nu skulle tala om mina öden och äventyr sedan jag tjänstgjort mina tre veckor i Skandia.
På hemvägen ämnade jag göra en avstickare till Värmland och hälsa på i Kalles hem, och som Tolle ämnade fara samma väg veckan efter jag slutat i Skandia väntade jag på honom, och på fredag gåvo vi oss iväg, avföljda till stationen av Rut, Ragnar och – Bror. Denne senare kom verkligen fullkomligt oväntat. Det blev en förfärlig värme i kupén fram på dagen, så Tolle och jag höllo faktiskt på att svimma.
Överfullt med folk och cirka 40 grader. I Laxå kravlade vi oss av för att äta middag, men måste lämna efterrätten och galoppera ut till tåget för att inte bli efter. Vid 7-tiden voro vi framme i Åmotfors, och sedan vi förfriskat oss med kaffe och smörgåsar, tog jag en elegant bil till Växvik.
Tolle hade trott att han skulle få skjuts, men det gick inte, utan han fick gå de tre milen hem. Verkligen duktigt gjort. Jag hade en härlig tur upp till Söderås. Däruppe omkring Ränken är det verkligen vackert. Elvine och Adolf befunno sig just på gårdsplanen, då jag kom, de hade inte väntat mig säkert den dagen. Småflickorna voro gräsligt söta, särskilt Bibbi, som är alldeles förtjusande.
Egentligen hade jag bara tänkt stanna ett par dagar, men Elvine ville så gärna ha mig kvar, så det blev hela 14. Jag ville ju också göra henne den tjänsten, för hon har det nog förfärligt trist däruppe. Särskilt nu, då farmor är så besynnerlig, och går och gnatar och tjatar jämt om hur bedrövligt allt är och att vi skola förgås o.s.v. Hon blev alldeles förskräckt över att jag kommit dit, och sade att det var nog bäst att jag reste igen. Och så eländig och mager hon är, den stackars, stackars människan. Och ändå, fast jag tycker det är så hemskt, kan jag inte undgå att se hur lik henne Kalle är.
Hela tiden jag var däruppe, sällskapade jag ju mest med Elvine och om kvällarna satt hon inne hos mig och pratade halva nätterna. Om allt möjligt mellan himmel och jord. Mest talade dock Elvine om Oskar förstås, och jag tror det var en lättnad för henne att få utgjuta sig för någon.
Så måste vi gå omkring i stugorna och hälsa på förstås. En söndag voro vi i Bålstad hos en bror till farfar, på ett väldigt kalas. Där var också morbrorn samt Pelle och Olga på Enarsberg. På eftermiddagen lånade Elvine och jag cyklar av döttrarna i huset och hade en härlig cykeltur till Köla kyrkogård. Vi prydde graven med vackra vita och röda blommor och gräto tillsamman över den. Åh – det är verkligen förfärligt tragiskt. Då jag reste skjutsade Adolf mig till Ottebol station.I förbifarten var jag inne och sade adjö till Janne. Så reste jag med nattåget till Göteborg och fortsatte sen på söndagsmorgonen hit ut till Hälsö, dit jag kom som en överraskning.
Här föra vi verkligen ett härligt liv. Fullkomligt fria och obundna. Jag går varje dag omkring alldeles slätslickad i håret, barfota och med en gammal urblekt bomullsklänning. Vi göra inte mer än vad som är alldeles nödvändigt – laga mat – bädda o.s.v. och för övrigt bada vi och sola oss och kliva omkring i bergen och titta på havet. Jag är dock ganska flitig med mina draperier och har nu det första paret strax färdigt.
Värdfolket Jakobssons äro mycket snälla och trevliga människor. De ha två döttrar, Karin 18 år, ett riktigt naturbarn, och Frida 12 år, mycket god vän med Lillan och en riktigt pigg och trevlig unge. Nu har mamma varit i stan ända sedan i måndags, för att ordna med diverse tvätt, syltning o.d. Imorgon kommer hon ut och har då med sig moster Alma, som är inbjuden att vara här en tid.
Nu är Lillan och Emy med Karin och Frida ute och fiskar. Vi voro ute igår också och fingo 9 vitlingar, som vi haft till middag idag. Min käre Kalle är för närvarande uppe i Östersund och fullgör sin “månad”, så honom har jag inte fått träffa, sedan jag reste till Stockholm, fast vi brevväxla flitigt förstås. I slutet av nästa vecka kommer han dock tillbaka, och det skall verkligen bli enastående roligt att få träffa honom igen.
