I torsdags reste även min Kalle! Så nu äro vi alldeles ensamma igen. Sorgligt nog. På måndag voro Kalle och jag på “Folkans” revy, och den var inte så illa. Lilla Valborg Geyron dansade i baletten, och ett par söta flickor till fanns där. Men då jag påpekade det för Kalle, satt han bara och kritiserade och tyckte, att ingen kunde kallas söt vid jämförelse med hans fästmö!
Sedan promenerade vi till Gillet, där vi hade en så trevlig supé på tu man hand. Och trots att det nyss regnat, måste vi på hemvägen slå oss ned på en soffa i Kronobergsparken och svärma en stund.
På onsdag och torsdag hade vi Kalle här på middag och på tisdag eftermiddag var jag uppe och hjälpte honom med en del skrivgöromål. Blev presenterad för amanuens Silverstolpe, och det första Kalle berättade dagen efter var, att Silverstolpe tyckte, att jag var söt. “En nordisk typ”. Jag börjar sannerligen tro det själv till slut.
På onsdag förmiddag blev jag så gräsligt sjuk i Skandia, så jag måste åka hem. På spårvagnen tilltog illamåendet till den grad, att jag fruktade att svimma och ställa till skandal. Jag kunde inte sitta rak, så värkte det i magen, än var jag så het, att svetten pärlade nedför kinderna, än skakade jag av köld och händerna voro alldeles kallsvettiga. Oh, så tacksam jag var, att jag hann upp till oss, innan jag började kräkas. Sen lättade det litet och då magplågorna även avtagit, föll jag i en ljuvlig halvslummer.
Rut och Kalle beklagade mig förstås på det livligaste, då de kommo upp på middagen. Men fram på eftermiddagen var jag alldeles kry igen. Det hela kanske var ett bakslag efter det våldsamma festandet förra veckan, eller kanske det berodde på, att det var “första dagen”.
Och så reste “han” på torsdag eftermiddag! Nu få vi återgå till de dagliga breven igen! Rut och jag gingo till Parkkaféet för att dränka vår sorg i vaniljglace. Denna utsvävning förklaras därav, att Rut samma dag fått avlöning. Annars hade vi den sista tiden haft det synnerligen “knalt”. Allt det där festandet blevo vi bjudna på förstås.
Du milda, vad pengarna fort gå åt!! Tänk, att man i ett dunkelt förflutet någon gång hade ända till flera kronor över vid månadens slut!! Nu har man endast en del skulder. Men jag skall bättra mig, det kan ni slå er i backen på! Nu skall jag börja spara. Vill åtminstone på egen hand försöka skaffa mig en ordentlig utstyrsel, vad kläder beträffar.
Ikväll har jag skrivit ett brev på 6 ark till Marta! Den lilla stackarn har visst inte fått det så trevligt därute i England, som hon väntat. Tycks ha blivit placerad som barnjungfru, vantrivs förfärligt och vill nu till London eller någon annanstans. Och det undrar jag sannerligen inte på.
Hoppas, att hon kan sätta sina planer i verket.
