Så rysligt mycket jag nu har att skriva om! Men aldrig har jag tid. Det är då inte att undra på heller, när vi den sista tiden haft besök av icke mindre än tre så framstående notabiliteter som “Greta från Indien”, pappa och Kalle. Varom dock mera sedan!
Nu måste jag först avsluta skildringen av min semester. Det var på torsdag sista veckan vi anlände hem från Buvattna vid 1-tiden på middagen. Roligt att se en klocka igen! Hemfärden förgick utan andra äventyr, än att min tandborste, som jag helt nonchalant bar i blusfickan, trillade ur och åkte med strömmen, då jag lade mig på magen över en vattenränna för att dricka. Först tänkte jag lämna borsten åt sitt öde, men så tänkte jag, att det kunde vara roligt att ha en borste, som simmat i en
vattenränna långt uppe i Värmlands urskogar, så jag följde rännan, dit den föll ut i en damm, vadade dit och fann min skatt fast inkilad mellan två stockar.
På färden hade jag haft mina mockaskor för att slita ut dem och lyckades över förväntan väl. Först klev jag omkring med dem i vattnet borta vid sjön och sen gjorde stockar och stenar sitt till att ovanlädret nätt och jämt hängde fast vid sulan på ena sidan och klackarna såg fransprydda ut.
Nu stå de på vinden hos Kalles, såvida de inte har slängt dem på sophögen. På fredag cyklade Kalle och jag till Koppom över Skönnerud. Vid postkontoret där vilade vi oss i trädens skugga, förfriskade oss med dricka och skrev vykort (möcke spirituella) till vänner och bekanta. Sen gick det raskt undan till “harrgårn” på Koppom, dit Kalle skulle för att höra efter om de där på bruket möjligen kunde ha något av intresse för hans utställning.
Brukspatron Canell och hans fruga visade sig vara världens gästfriaste människor. Fastän varande fullkomliga främlingar, blevo vi kvarbjudna på middag, kaffe och kväll. Medan Kalle var ner på bruket trakterade jag till allas förtjusning en charmant flygel, pratade med några nåder Sparre, som befunno sig på besök, och besåg huset, som var särdeles trevligt, tre våningar högt.
På nedre botten, innanför en stor pelarprydd veranda, en hög hall, mottagningsrum, matsal med vackra målningar i väggfälten, köksdepartementet och en härlig loggia med massor av växter och bedårande utsikt. I andra våningen, dit två präktiga trappor från olika håll ledde upp, ävenledes hall (i allmogestil) och så ett alldeles förtjusande rum “gröna salongen” som jag genast döpte den till. Ett stort, stort rum med en underbar tjock matta som ljusgrön mossa med aftonsol över, vita vackra möbler, klädda med grönt siden, stora venetianska speglar, lampor i en stor ring i taket med en gnistrande kristallkrona i mitten samt en stor målning (landskap av Hesselbom).
Mitt på det ovala bordet framför långsoffan en kolossal kristallvas med en jättebukett ängsblommor. Det var det vackraste rum jag sett. Bredvid låg ett litet kabinett och så var där herrn och fruns sängkammare, toilettrum och gästrum samt musikrummet, även det ett förtjusande rum i gult och mahogny, där Hesselboms “Vårt land” dominerade över soffan på ena långväggen. Utanför hallen veranda, utanför “gröna salongen” en långsträckt balkong och så en stor glasveranda, även den prydd med massor av vackra krukväxter och med den ljuvligaste utsikt.
I tredje våningen var ett stort rum i allmogestil med öppen spisel, bastanta stolar och bord etc. Här har fru Canell, en till synes synnerligen duktig och trevlig fru, samlat ett litet privatmuseum av allehanda gamla tenn, trä och näversaker, vävnader, spinnrockar, böcker etc. Innanför den stora stugan lågo ett par små gästrum. Ja, det var ett alldeles enastående trevligt hem. Men ack, var finns väl lyckan bofast!? Canells har ett enda barn, en dotter, som obotligt sinnessjuk vårdas på hospital. Det är deras kors!
