Nu får jag här i Judits dagbok, uppteckna, hur hon och jag i vår ensamhet tillbringade midsommaren 1919. Från början hade vi tänkt att “res ut“ någonstans, men som det ju dels lider mot slutet av månaden och kassafebern börjar bli kännbar, och dels som det i söndags regnade våldsamt o vädret såg mycket hotande ut, beslöto vi oss för att stanna kvar i staden och roa oss på bäste sätt.
På midsommardagens förmiddag regnade det även, men fram på eftermiddagen blev det ett härligt väder. Judit och jag skrudade oss i sommardress med ljusa klänningar, vita skor och strumpor och enligt eget tycke fina som aas. Först styrde vi kosan till Skansen, där orgierna började. Vi dansade först en stund på dansbanan vid Renberget, men fingo sedan syn på en annan bana, där ett par gamla bondspelemän utförde musiken, och där dom dansade endast bonddanser, hambo, pas de quatre, polka o.s.v. Dit satte vi förstås iväg och dansade hambo och pas de quatre ” så´dä’vissla om´et”!
Vi ä’ urstyva att dansa hambo nu. Jag för som den styvaste kavaljer. Vi hoppa’ och levde som vansinniga precis, och kjolarna flög upp så bena syntes nog ovanför knäna, men det struntade vi i. Vi visste att inga av våra bekanta var kvar i stan den dan, så vi hade beslutat att “leva loppan” riktigt. Då vi dansat hambo på bondbanan tills vi var utschasade tyckte vi att “nu ä’ här inget sköj längre, nu går vi till på Gröna Lund”.
Sagt och gjort. Vi stegade iväg neråt Gröna Lund, men slunko i förbifarten in på “Tre liljor” och förfriskade oss. På “Gröna Lund” inleddes orgierna med åkning i Berg-o-dal-banan. Den är nästan som en karusell, fastän den går upp och ner, och Du milde, ett sånt väsen där var! När det bar av nedåt, upphävdes vilda tjut, och Judit och jag blev inte sämst vad skriket anbelangar. Bevare mig, sa’ Frida! Sen begav vi oss ut på vidare äventyr, och upptäckte ett litet mystiskt hus, som bar inskriptionen “SIBYLLAN”. Dit in skulle Judit förstås nödvändigt, för att bli spådd, men jag hade ingen lust att gå med, utan föredrog att stanna utanför, där jag blev föremål för livlig uppvaktning av diverse “Söderamerisar”. Judit kom omsider ut, strålande glad över all lycka, som blivit henne förespådd, och det bar iväg till nästa schapp, där man tillhandahöll “varm korv”. Den var vi förstås tvungna att smaka på, och stod där och käkade av alla krafter med var sin korv i näven, då en “Söderameris” dök upp bredvid oss och försökte inleda konversation med mej.
Då detta misslyckades, kom han med sitt “dunderstinkande” anlete alldeles inpå mej och tyckte: “Fy g-n, att ni kan äta korv”!
Då blev jag arg som det värsta, gav en puff i magen o genmälte på Götebösska: “Har ni ont åt?” varpå busen replikerade: “Var inte mallig, för då tar jag dig i nacken!” Mycke’ bildat. Judit och jag fann det bäst att avdunsta innan han satte hotelsen i verket. Vi hamnade då i en riktig karusell, som gick så fort och länge, att jag blev så illamående, så jag befarade att vilken minut som helst få upp korven igen.
När karusellen äntligen stannade, skyndade vi till ett förfriskningsställe och intog “Citronil,” och sutto kvar här tills jag återfunnit jämnvikten. Här köpte vi även några förtjusande “inte alls typiska” kort av en kringvandrande gosse, och avsände dem till Naemi, Calle och Bruno. Sedan kom turen till skjutbanan, där vi avsköto sex skott var. Judit “prickade” en gång och trumslagarn´ trummade våldsamt. Då vi slutligen “fröjdat” ett par danser på Tivolis dansbana bland en mycket blandad publik satte vi (vid halv 12-tiden) iväg tillbaka till Skansen igen för att få “fröjda” en sista “foxtrott”.
Här träffade vi på f.d. disponenten vid AB Damm och rörledningar, Malmö, Folke Janson, som gick där och vankade i ensamheten. Han är här i Stockholom vid Elektromarin nu, och han blev mycket glad över att träffa på bekanta. Han hotade även (snällt!) med att ringa upp oss i telefon, så vi kunde träffas nån gång.
Judit och jag äro mycket snälla, och sa’ sen till varandra att “jag hoppas han bjur bra, för då kan vi ju gå ut med honom någon gång.” Mycke’snälla”!
Nåväl, för att återgå till mddsommarfirandet, så skjildes vi från Folke Jansson vid Djurgårdsbron, där Judit och jag tog spårvagnen. När vi skulle byta vagn vid Stureplan, tyckte vi, att vi absolut måste avsluta aftonen med att åka bil, annars bleve den inte komplett, vilket resulterade i att vi en stund senare susade iväg utåt Kungsholmen i bil, ivrigt räknande våra återstående pengar och överläggande om vi skulle kasta oss ur bilen på Fleminggatan eller om vi skulle våga sitta kvar.
Som väl var räckte pengarna nätt och jämt, så vi sluppo att våga livet. Väl hemkomna till “Nuckebo”, lagade vi iordning em enkel supé bestående av cacao och smörgås, och satt sen och höll på att “skratta ihjäl oss” åt aftonens upplevelser. Ja, man har inte roligare än (när) man gör (på) sej, och jag försäkrar, att det var inte många, som hade roligare på midsommaraftonen än vi, stackars ensamma “självförsörjande”.
På midsommardagens morgon, eller rättare sagt förmiddag, intogo vi, som vanligt om söndagarna, kaffe på sängen och kravlade oss sedan upp och började utföra vilda, gymnastiska rörelser, iklädda endast ett par vita byxor. Då vi hållit på en stund med detta, samt komponerat en ny sorts dans, voro vi så varma och svettiga att vi beslöto oss att “bada”, vilket tillgick på så sätt att vi placerade handfatet mitt på golvet och började tvätta varandra med tvättlapp. Vi företedde nog en härlig syn, när vi skuttade omkring här, splitter nakna, endast iklädda varsin badmössa.
Men sen tyckte vi, att vi hade firat midsommaren riktigt, vi hade ju båda dansat och badat. Ja, här vilar inga ledsamheter, ska’ ja’ säja!
Igår eftermiddag, företog vi en promenad till Bellmansro, och höll på att äckla ihjäl oss åt en positivhalare, som under livliga gester med den lediga armen, och vilt rullande med ögonen sjöng Rolfs “Sjömansvisa”, assisterad av ett busfruntimmer, som energiskt basade 2:a stämman, vilket till vår oerhörda förvåning delvis lyckades. Judit och jag höll på att skratta ihjäl oss åt dom, med då vi funno, att vi voro observerade av busfruntimret, avdunstade vi skyndsamt.
På spårvagnen hem hade vi sällskap med ett mycket bildat ligafruntimmer (sämre kronbrud) som var lindrigt berusad, och stod ute på plattformen och uppgav hemska flatskratt, därvid blottande en synnerligen ramponerad tandgård. Framtänderna lyste nämligen med sin frånvaro. I sanning en ljuvlig syn! Mitt emot oss sutto tre kvinnliga frälsningssoldater, som tydligen varit ute på nån slags midsommardagsutflykt, och vilka förde en synnerligen högljudd konversation och undrade om de “skulle få syn på sin lilla kapten vid Tegelbacken”. Men den lilla kaptenen, “en skönlockig ung man”, upptäcktes först på Hantverkaregatan.
Nu har jag mycket utförligt beskrivit våra upplevelser under midsommaren och nu måste jag sluta, annars får jag skrivsjukan. (Bevare mig, så min nacke värker)!
