Ack, om det ville bli regn ändå!! Vad det behövs väl. Så innerligt väl!! När vi gå utåt landet, se vi, hur sprucken jorden är, hur genomtorra vägarna, dammet står som en sky, och alla stackars små knoppar riktigt jämra sig efter vatten. Likaså höstsäden. Ack, Om Gud ville låta det regna ändå! Annars blir det nog missväxt och hungersnöd till allt annat elände.
Varenda dag är det klart solskensväder, men ingen värme utan riktigt kallt. Det var visst förra söndagen, som jag sist skrev i min bok. Då hade vi spatserat utåt Lidingön. I torsdags, som var Kristi Himmelfärdsdag, tog vi oss en tur utåt Lidingöbro värdshus, vilket vi passerade, och fortsatte genom skogen fram till en annan väg, som ledde till stan.
Det var en förtjusande bit genom skogen, marken var översållad av vita och blåa sippor, och mellan stammarna till höger glittrade Värtans småböljor i solljuset. Vi slogo oss ned på en sten och åt våra smörgåsar och njöt av naturen. Och sedan plockade vi med oss en stor bukett av vit och blåsippor samt gröna löv och vackra hängen. De stå här nu och lysa upp hela rummet.
På eftermiddagen hade vi inte mindre än 5 visiter. Först Elsa och Rakel, så Torsten Ahnfelt, Erik och herr Andreasson. Fram mot 7-tiden lät vi dom dock på ett fint sätt förstå, att de kunde avlägsna sig, ty vi skulle gå till Maja på kvällen.
Där var även ett herrskap Bergström, och herr Bergström och Edvard levde, så vi fick oss åtskilliga goda skratt. Vi blevo bjudna gå en härlig supé och jag åt, så jag kunde knappast få igen kjolen om mig på fredag morgon. Hela tiden pratade vi om mat – förstås.
Det finns faktiskt inte en bjudning eller någon tillställning, där två eller flera personer äro församlade, som det inte pratas om mat, först och sist. Då sitter man och himlar sig och suckar: “Ãh, tänk om vi nu kunde få riktigt äkta “mocka” och härliga wienerbröd och bakelser för 10 öre och “Agdakringlor” och vetekrans och småkakor. Och så talar man om stora, smördrypande kotletter och biffar med stekta ägg och brynta potatis och sparris och svampomeletter och äppelkaka med vaniljsås och så vidare, tills man blir riktigt sjuk.
Majas supé var emellertid nästan som i forna dagar. Där var smör och bröd (dock bara hårt) och ost och så stekt strömming, små köttbullar och potatis, spenatomelett och stekt svamp. Och så gott té med vetebröd och marmelad. Undra på, om man åt!!
Annars består maten nu för tiden huvudsakligast av kålrötter. Rötter till lunch och rötter till middag. Imorse fick jag stekt strömming och – rötter till frukost. Oh, Du milde! Potatis lär inte stå att uppbringa. Och kött kostar 7 á 8 kronor kg, och köttfärs likaså. Tant håller en minsann á jour med matpriserna, nuförtiden gör hon aldrig annat än beklagar sig. Och hon har minskat portionerna högst väsentligt, så nu får man inte äta sig mätt där heller. Nå – man får väl vara tacksam så länge man har något att äta.
Så där, nu har jag hasplat ut mig en liten klagovisa. Men jag kan knappast undgå att någon gång skriva om det, varom alla människor tala nu för tiden. Idag var jag uppe hos dr. Lundbergs och hälsade på. Hanna bjöd på riktigt gott kaffe och vetebullar, skorpor och bakelser. Det var “moj”.
