Jag har allt blivit bra lat med att skriva i min dagbok på sista tiden. Men nu är jag alldeles ensam hemma en stund, så nu skall jag passa på att nedskriva den sista tidens händelser. Lilla morsan är fortfarande kvar hos oss, men i morgon bittida lämnar hon oss, sorgligt nog, för att resa till Norrköping. Jag tror allt, att hon haft trevligt under sin vistelse här, fast vi “tagit det mest med ro”.
På torsdag i förra veckan voro vi bjudna till Maja på middag. Den var utmärkt god. Sen sutto de andra kvar och sydde och pratade, men jag knogade förstås iväg till min kära gymnastik. Det är verkligen säkert, att ju mer man är där, ju ivrigare blir man. Så lär jag ju känna kamraterna allt bättre, och där äro verkligen en hel del, som är riktigt trevliga.
På fredag kväll voro mamma och jag på frälsningsarmén och hörde överste Toft. Han verkar särdeles sympatisk. Lördag middag kom mamma och mötte mig utanför Skandia och så tog vi oss en liten promenad på “ströget”. På eftermiddagen voro vi ute hos Lidingöborna på kaffe. Lördagkvällen hade vi tänkt tillbringa på någon teater, men som det tycktes omöjligt att få någon biljett, köpte vi istället hem konfekt och bakelser och kokte kaffe och smorde kråset värre.
Ja apropos konfekt, så har jag då varit alldeles omöjlig att köpa sötsaker den här månaden. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ju också det enda jag slösar pengar på, men nu får jag allt försöka behärska min lidelse ändå. Inte nog med att det kostar mycket pengar, jag blir ju så olyckligt tjock av det också. Häromdagen, när jag var och badade, vägde jag drygt 66 kg. Det är verkligen väl mycket. Men nu skall jag försöka att minska åtminstone ett kg till nästa gång.
I måndags hade Naemi lyckats komma över biljetter till “Röda kvarn” så då skolkade jag verkligen gymnastiken för att följa med dit. Det var en Douglas Fairbanksfilm och han var rysligt trevlig. Musiken spelade också härligt. Som ouvertyr Sindings “Frülingsrauschen” alldeles bedårande. På tisdag kväll bjöd Greta mig på operan att se “Carmen”. Hon hade fått biljetter av greve von Rosen, parkett, så vi vräkte oss värre.
Därtill hade jag köpt för inte mindre än 4 kronor konfekt. Liva Järnfelt sjöng Carmens parti, men hade inte nog temperament. Detsamma kan sägas om samtliga uppträdande. Det hela var verkligen en ganska tam Carmenföreställning.
På onsdag bjöd morsan på operan. Det var “Den flygande Holländaren” med John Forsell i huvudrollen. Sorgligt nog var han på grund av förkylning ganska indisponerad, men han sjöng ju bra ändå. Och fru Nanny Larsen Todsen briljerade. Hon har verkligen en härlig röst. Så hög och ren. Efter slutet av föreställningen applåderades det frenetiskt, men vi gick nästan meddetsamma.
Efter gymnastiken igår kväll hade de manliga gymnoserna visat sin erkänsla för att vi “räddade äran” i Kungsholms real, ställt till med en kaffe och bakelsehippa. Den gick av stapeln i Karin Erikssons fästmans raksalong, och sällan har väl en raksalong blivit vittne till ett sådant leverne. Det var bara vi flickor, som väl var hade de manliga ansett det bäst att lämna oss som ensamma herrar på täppan.
Först drucko vi kaffe och sen började det. Karin hade på något sätt lyckats frakta dit en gammal orgel, och så fanns där ett dragspel och dessa båda instrument trakterades samtidigt i de mest skilda tonarter och takter, under det de andra utförde åtskilliga vilda och fantastiska danser. Bl.a. dansade Karin och jag (i svart tröja och gymnastikbyxor) “Vingåkersdansen”, så att flickorna höllo på att kikna av skratt. Så höllo vi på en god stund, då vi plötsligt blevo varse en pojke, som mycket intresserat kikade in över fönsterluckan. Stor bestörtning förstås.
Vi avslutade orgien med att upprätta en framställan till Granfelt huruvida han har “tid och lust att återtaga ledarskapet över vår avdelning. Vår uttryckliga önskan är nämligen att kunna kvarstå på den gymnastiska nivå vi nu uppnått, och synes oss detta svårt under annan ledare”.
Får väl se nu, vad han svarar på årsmötet nästa måndag.
