Nu är det visst 14 dagar sedan jag sist beskrev mina öden och äventyr. Det är alldeles omöjligt att få någon tid över till mer än det allra nödvändigaste. Måndag och torsdag har jag gymnastiken, tisdag sång, onsdag symöte och på fredag, lördag och söndag är det alltid något.
I lördags t. ex. var det dansafton på Lidingöbro värdshus. Det var Ragnhild, som sedan länge knogat för att få ihop en dansklubb, och denna kväll äntligen lyckats komma till ett resultat. Men – vilket resultat!
För det första hade det regnat hela dagen och fortsatte på kvällen, då vi äntligen, efter en och en kvarts timmes väntan, gav oss iväg ut till Lidingöbro meddelst färjan. Vi voro en 20, 25 stycken, men du milda, vilka tråkiga uppenbarelser! Jag avsade mig redan från början tanken på att få något roligt. Och det kunde jag sakta göra.
För där fick man sitta och titta eller dansa med flickorna, under det att de tråkiga uppenbarelserna som lär vara tandläkarfröknar och Centralister, uteslutande dansade med varandra. Supén var den enda ursäkten för det hela. Den var bra, och gissa, om jag åt.
Klockan 1 var det slut, och sen var det två flickor till och jag, som slöto oss tillsamman och marscherade in till stan i fotsdjup smörja. Och väl inkomna i stan blevo vi åtskilligt antastade av diverse manspersoner. Det hela gick till 6 kronor, en utgift, som grundligt förargat mig.
På söndagen efter voro Naemi och jag och drucko härligt kaffe hos fru Sjögren. Sen togo vi oss en promenad utåt Ladugårdsgärde. Det var nämligen så, att om natten, då vi knogade hem, skulle jag gå över från en stig upp på landsvägen med den påföljd att jag hamnade pladask på magen i ett djupt dike. Och då vi voro framme vid stan, upptäckte jag, att jag i fallisemanget tappat mitt skopaket. Då orkade jag mig inte till att gå tillbaka efter det, men på söndag förmiddag gingo vi utigenom för att titta, om det möjligen fanns kvar, och si! – där låg det i diket!
Då jag kom hem, väntade mig en lapp från Ragnhild, vari hon bad mig komma dit på eftermiddagen. Där var en hel del glada ungdomar, och Ragnhild sade, att nu skulle vi försöka gottgöra den tråkiga gårdagstillställningen. Och vi hade riktigt trevligt. Bl.a. var där två unga medicine studerande, Roswall och Mossberg, från Göteborg. Den förre kände jag något förut. har varit tillsamman med honom och åkt skridskor på “Stora Dammen” nån gång i min gröna ungdom.
Jag har visst alldeles glömt bort att tala om Heddys bröllop den 6 dennes. Det avlöpte lyckligt och väl. Under tonerna av den av mig sympatiskt framförda bröllopsmarschen ur “Midsommarnattsdrömmen” tågade brudparet upp till den väntande prästen och blevo så ordentligt sammanlänkade för livet.
Du milde, ett så näpet brudpar! Så små de äro bägge två! Själva bjudningen var ett s.k. konfektbröllop, d.v.s. det var ingen mat, men massor av tårtor, bakelser, krokan, konfekt, kakor, frukt och vin, så det hela liknade mest ett välförsett konditori. Tänk, att den lilla, 18-åriga Heddy nu verkligen är fru. Det är nästan löjligt, tycker jag.
