OM jag nu i lugn och ro skulle skriva i min bok ett slag. Idag är det lördag, klockan är snart sju och mol ensam sitter jag här hemma. Slutade som vanligt klockan 2 i Skandia, var därefter hemma hos Naemi ett tag. Hon skulle steka pannkakor, som hon och Arvid skulle ha till matsäck på en segeltur, som de idag och imorgon ämnar företaga inåt Mälaren nånstans i sällskap med två andra ungdomar.

Och Elsa är likaledes bjuden på segeltur idag av sin liberale herre på kontoret. De skulle starta från Vaxholm, och reste dit ut med 4-båten. Men stackars Judit är inte bjuden någonstans. För att åtminstone komma ut på landet i morgon, ringde jag till släktingarna på Lidingön och annonserade min ankomst. Det är ju ändå en tillflyktsort.

I torsdags var jag som vanligt och övade gymnastik, stannade ochsåg på de manliga och fick sedan sällskap med Granfeldt. Vi slog oss nedi Humlegården och satt där och pratade om allt möjligt. Han talade bl. a. om hur gränslöst han vantrivs med sin bankplats. Hela hans håg låg åt att bli sjökapten när han var ung, men hans föräldrar ville inte.

Stackars “Granis”. Han är verkligen som skapad för friluftsliv. Och så talade han om sin förlovning för 6 år sen i 4 månader. Flickan var dotter till en kyrkoherde i Jakob och hette Eva Visell e.d. Och det hela var visst synnerligen misslyckat.

Det var förresten en gudomlig kväll. Lindblommorna doftade ljuvligt, luften var mild och ljum, och kring Linnés staty lyste de vackraste blomster. Och då skymningen föll, kommo “lyktgubbarna” med sina pittoreska irrande ljus här och var glimmande i dunklet. “Här skulle jag kunna sitta hela natten”, tyckte Granfeldt, – nästan jag med!

Igår kväll tog Elsa och jag oss som vanligt en tur till Skansen. Det är gammalt och vant nu. Jag förstår inte, att jag har fattats av en sådan ytterlig modlöshet och rent av förtvivlan på sista tiden. Jag formligen hatar
Skandia och arbetet där, ligger riktigt och gruvar mig på morgonen, då jag vaknar och tänker på att nu måste jag ner igen. Allting är så dystert och sorgligt. Och dock lyser solen varje dag och sommaren står i sin skönaste fägring.

Dock, när jag tänker närmare efter så vet jag nog, vad som gripit mig med sådan styrka. Det är längtan, – längtan till Värmland. Ack, ack, hur lidelsefullt jag trår dit. Mitt hjärta krymper samman av sorg och trånad, när jag tänker på dem alla i Sulvik, och det gör jag nästan jämt. Oh, Gud, låt låt mig få komma till Värmland och bli glad igen!!!