Nu är det en helt annan plats jag befinner mig på och en helt annan tid, än då jag sist skrev i min dagbok. Klockan slog nyss 11 på eftermiddagen och jag sitter i vårt rum och skriver vid samma bord, där Elsa som bäst vispar såpvatten att tvätta vantar i.
Oh, ett sådant festande det har varit på sista tiden! Pappa kom nämligen helt oförhappandes hit upp igen på fredag i förra veckan. På lördag hade jag stämt möte med Karin Berg utanför Skandia klockan 1 och så träffade vi Naemi och pappa, varefter vi styrde kosan till Kompaniets terass. Där är verkligen förtjusande trevligt. Vi åto glace och bakelser och mojade oss värre.
På kvällen voro vi i sällskap med kamrer Hansson från Sundbyberg och hans dotter (ganska söt backfish) på Djurgårdsteatern och sågo två stycken av August Blanche, “En födelsedag på gäldstugan” och “Ett resande teatersällskap”. Det var utmärkt trevligt.
I den förra pjäsen glänste Rune Carlsten som “herr Dardanell” med en rent förbluffande skönhet och gott humör. T.o.m. pappa fann honom häpnadsväckande vacker och sympatisk. Och du milde, vad “teatersällskapet” var roligt. Lars Hansson spelade en utmagrad, tragisk skådespelare på ett synnerligen realistiskt sätt. Vi skrattade väldeligen åt teatersällskapets stora pjäs “Vestas flamma” eller vad det hette, där bl.a. teaterdirektören gjorde blixt och åska med att fläkta med ett stearinljus och sparka på en bleckplåt, och där boven, Lars Hansson, supit sig full och låg och sov, då han skulle göra sin verkningsfulla entré, men slutligen uppträdde i de hemskaste byxor och en trasig skjorta, yrvaken och dråplig att skåda. Och tyrannens mantel hade råttorna ätit upp i Falköping.
Och månen, som hängde och dinglade i en tråd mitt över scenen hade ett hål mitt i. För att inte tala om de övriga agerande och deras dräkter!! Ja, det hela var som sagt, synnerligen roligt.
Kamrer Hansson och hans tös måste fara hem med sista spårvagnen, men pappa, Naemi och jag gingo till Viktoria i Kungsträdgården där vi intogo en läcker supé.
På söndag förmiddag gick jag som förut nämnt, ut till Fiskartorpet på morgonen, och åh, hur härligt det var!
Klockan 3 skulle Naemi och jag och pappa fara ut till Nacka, och eftersom vi kommo tidigt till stationen gingo vi upp till Feiths på Söder, där vi läskade oss med saft och bakelser. Naemi och jag hade gjort oss fina värre,
vitklädda, jag med parasoll, lätt pudrade och en smula skugga över ögonhåren, för ovanlighetens skull. Det är väldigt livat att “kluta ut” sig så där ibland.
Ute vid Nacka var det ljuvligt vackert. Vi slogo oss ned i en skogsbacke och lågo där och läste tidningar ända till klockan halv 6 då vi gingo ner till Nackanäs värdshus “Pavillon d’eté”, som ligger alldeles bedårande ute i sjön. Där åto vi middag, vilken tyvärr inte var något vidare god. För övrigt tycktes regimen där vara slö. Synd på ett så vackert ställe! Klockan 7 reste vi hem igen och tillbringade sen aftonen i lugn och ro.
På måndag kväll, då Naemi var upptagen av sina lektioner, skulle jag träffa pappa, Edvard och en herre till utanför “Berns” för att följa med och se revyn där. Väl ditkommen presenterades jag för en “Mr. Reely”, som enligt utsago ej kunde tala annat än engelska, varför jag genast satte i gång och “spikade inglisch” av alla krafter.
“Mr. Reely” såg också verkligen ut, som en engelsman, lång, mager, trevlig och slätrakad, men nu råkade jag förut veta, att det var en herr Carlberg, förresten son till Frigge Carlberg i Göteborg. Vi låtsades emellertid som ingenting och pratade engelska hela tiden.
Revyn var, vad innehållet beträffar, under all kritik. Men det var en del vackra flickor, danser och dräkter. Och så flera populära melodier såsom t.ex.”Mr Rubinstein” som nu grasserar vilt.
På tisdag eftermiddag begåvo vi oss, efter att ha druckit kaffe hos “Sjöstrands” till Skansens vårfest, som avhållits alltsedan fredagen. Nu var också Elsa med, och först gingo vi för att se “Gustav Vasas intåg i Stockholm”. Det var ganska illusoriskt med stiltrogna dräkter och danser, sång, musik och tal.
Sen sågo vi gamla hederliga, skickliga jonglörer, köpte oss stora polkagrisklubbor och åkte karusell. Gräsligt skoj. Så gingo vi till “Laxbrostugan”, där vi slunko in och hörde fiolspel, landsmålsberättelser och sång i den gamla, genomtrevliga stugan, med sin öppna spisel, sina stora tunga skåp, gamla lustiga bonader, blanka kopparurnor och smårutiga fönster, genom vilka trädgrenarna nästan växte in. Det var verkligen riktigt stämningsfullt. Sedan pratade vi “värmlänske” med bondgubbarna och sågo folkdanser vid Bollnässtugan.
Nu tyckte emellertid Naemi och pappa, att de fått nog, så de gingo hem, men Elsa och jag drog oss ner till dansbanorna för att möjligen få oss en “svängom”. Där träffade vi på Ragnhild Israelssons bröder, Ture och Pelle, och den senare bjöd genast upp mig och snart steppade och knuffades vi väldeligen på den ena banan. Det var alldeles för mycket folk, för att vara roligt.
Ynglingarna bjödo på läskedrycker vid Idunhallen och följde oss sedan hem vid halv 1-tiden. Ack ja, ett sådant festande!
Men ikväll, då pappa är i Upsala, hade jag tänkt att gå hem och lägga mig riktigt ordentligt. Jo, pytt heller!! Elsa, Naemi och jag hade först varit och sett “Balettprimadonnan“, en mycket berömd film med Jenny Hasselquist, Rickard Lund och först och främst Lars Hansson, på en liten trevlig bio på Birger Jarlsgatan. Det var slut halv 10 och sen ha vi gått här hemma och plockat och ordnat, så nu är klockan över 12. Katten också, att man aldrig kan komma i säng ordentligt! Nu skall jag emellertid så småningom gå och lägga mig.
