I söndags förmiddag må tro Elsa, Naemi och jag skrudade oss särdeles enkelt i sämsta kjolar och på grund av hotande regn, regnrockar och begåvo oss så barhuvade och försedda med böcker, paraplyer och smörgåspåsar ut till Norra djurgården för att supa frisk luft. Där slogo vi oss ned borta vid “Riksmarskalkens väg” på en bekväm och idyllisk plats och under det att det så innerligt efterlängtade regnet började falla, lågo vi där ihopkrupna under våra paraplyer och åto smörgås, läste, rökte cigaretter och mådde ljuvligt.
Men till slut började det bli alltför vått, så vi begåvo oss sjungande och uppspelta på hemväg. Då vi passerade Stadion var där fullt med folk, ty en fotbollsmatch (Sverige mot Norge) skulle just börja, och jag undrar inte på, att de betraktade oss med ogillande blickar, ty vi togo oss just inget vidare söndagsklädda ut, rufsiga, våta och tilltufsade som vi voro med de raknande naturlockarna lekfullt dinglande om öronen.
På eftermiddagen reste Naemi och jag ut till Lidingön för att hälsa på Ahlbergs, där jag inte varit sen sommaren 1915. Där tillbragte vi en riktigt gemytlig afton, spelade och sjöng och blevo bjudna på kaffe, saft och tésupé, allt enkelt, som de nuvarande förhållandena tvinga till, men gott och smakligt. Och nästan hela kvällen regnade det ute, ett ljuvligt, uppfriskande regn.
Inte förrän vid halv 11-tiden begåvo vi oss, belastade med massor av lånade böcker, på hemväg.
På tisdag eftermiddag fingo vi helt plötsligt sent på kvällen visit av Elsas kusin, Eber Wanderydz, som brukar ringa upp henne ibland, då han är på genomresa, antingen till Ryssland eller Norge, för sin firma. Han medförde (på Elsas begäran) härliga bakelser och utsökt choklad och så kokte vi kaffe, varvid vårt utmärkta av Elsa hemifrån i pingstas medförda primuskök, dock sorgligt nog läckte, så att en föga ljuvlig fotogendoft spriddes i rummet.
Trots detta höllo vi dock ångan uppe, pratade, skojade och spelade på luta värre. Stämningsbitar, beväringsvisor och frälsningearmekörer om vartannat. Kusinen trivdes så bra, så han gick inte förrän halv 1 och knappast då heller. Kvällen därpå skulle han resa till Moskva.
Och igår, den 6 juni, konungens namnsdag, Svenska flaggans dag, voro Naemi och jag först på Stadion klockan 4 på middagen. Där var en ovanligt stämningsfull fest för att fira den svenska flaggan, med defilering av flera regementen, både infanteri och kavalleri, skolbarn, scouter, studenter och andra korporationer. En vacker manskör sjöng och så John Forsell, som ju är något enastående.
Och så kom festens glanspunkt, då en jättestor, härlig sidenflagga, skänkt av Stockholms kvinnor hissades för första gången på en hög flaggstång framför kungliga logen. Sakta höjde sig den blågula duken, och då den nådde över Stadions murar, fattades den av en vindil och fladdrade ut i hela sin storlek. Ett stämningsfullt ögonblick var det i sanning. Och så utbragte kungen ett leve för fosterlandet, och den fulltaliga publiken hurrade jämt och taktfast. Vädret var idealiskt, solsken och friska vindar, som kom de många flaggorna
att fladdra och smälla.
Naemi och jag hade råkat att få plats bredvid herrarna Lindén och Vedberg från Skandia och de följde oss sedan hem, och vi skojade värre. På kvällen firade Naemi och jag svenska flaggans dag ytterligare uppe på Skansen. Där var tal, musik och sång.
Vid Idunhallen träffade vi på Volrat och Rolf, som sedan gjorde oss sällskap på en rundtur på Skansen, varefter vi gingo hemåt. Trots den sena timman, klockan halv 11, bjödo de på utmärkt choklad och bakelser på Parkcaféet. Och sen följde jag Naemi hem och låg hos henne.
