Efter att nu ha varit otäckt, ruskigt och regnigt väder i närmare en månads tid, försökte vädret att ändra sig litet imorse. Jag gick upp i halvskymning vid 7-tiden, men när jag var färdig försökte solen arbeta sig fram ur molnen och sände en svagt glittrande strålflod över vattnet. Och temperaturen, som förut nästan hållit sig uppe vid + 10 var nu + 1. Ack, om det nu äntligen ville bli vackert ändå!
Jag knogar varje dag med min maskinskrivning och stenografin. Fast jag ännu har några lektioner i maskinskrivning kvar på mitt första kort, visade jag mig vid idag avlagt prov besitta lite mer än godkänd hastighet. Vilket fröken Berger tyckte var duktigt.
Stenografin är förfärligt jobbig. Vi ha börjat med handelsbrev nu, och det vill till en faslig övning för att de skola gå på bestämda sekunder. Men – man klarar sig väl, hoppas jag.
I söndags voro vi på middag hos doktor Bohnsack. Det var bl.a. gås, mycket gott. Fru Spak och jag slogo oss sen ner hos Håkan och notarien, som sutto och rökte i hallen, och vi hade riktigt gemytligt. Jag rökte med utmärkt behag ( hm-) en cigarett, som smakade charmant. Smågrälade förstås hela tiden med notarien, vilket gav Håkan anledning att kasta fram en förmodan: “Kärleksgnabb”? “Ja, javisst”, tyckte vi.
Sen tog jag itu med mitt broderilinne, vilket jag på herrarnas förfrågan förklarade vara en duk, vacker duk. Men genom fru Spaks något oförsiktiga uttalanden om “duken”, gick en talgdank upp för dem, notarien grep tag i “duken” och himlade sig. “Helle dud så sött” o.s.v. Han gick förresten snart, skulle ut och “dricka punsch” med sin svåger.
Sen spelade de äldre kort, under det paret Spak och jag slöade med var sin bok i var sin bekväma stol. Vid halv 11-tiden ansåg doktorn tiden för avfärden vara inne, så vi togo farväl och gåvo oss av, jag med ett härligt stort päron putande ur ena kappfickan, två cigaretter i den andra och belastad med fyra böcker. “En Kristen” av Hall Caine och “Laddis” av Gene Stratton Porter, bägge i två delar. Den förra har jag börjat på, och den är så intressant, att jag har all möda i världen att slita mig från den och öva den forpenade stenografin.
Igår kväll låg jag och läste till klockan 12. Var som vanligt i gymnastiken. I Naemis, och mest min, uppfinningsrika hjärna hade dykt upp den planen, att ställa till med kaffebjudning efter gymnastikens slut på torsdag. Bland andra ungdomar skulle löjtnanten inbjudas. Han stod med ryggen mot ingången och läste tidningen då jag anlände till “Almquistska”. Ett ljudligt goddag från min sida kom honom att göra helt om, och så följde han mig framåt korridoren, medan jag högtidligen frågade om han ville komma med på ovannämnda kolifej.
“Jo då, det ville han visst det”. “All right, godkväll”, och jag dök ner i avklädningsrummet. Även Ragnhild inbjöds, och hon lovade förstås att komma och blev ytterst förtjust, då hon fick höra, att “han” skulle med. Hon följde mig en bit hemåt, men jag nästan önskar att hon inte gjort det, ty vid “Bukowskis” gick “han” tydligen väntande, men kom inte fram, då han såg, att jag inte var ensam.
