Vad vore livet utan alla de små eller stora episoder, som då och då komma som ett härligt avbrott i ensamheten? Livet vore tråkigt! Och jag tackar alla goda gåvors givare för de härliga avbrotten, som förgyller upp vardaglighetens gråhet, och lämnar minnen som göra sinnet ljust och glatt. Ett sådant minne har jag nu fått efter den trevliga, roliga segelturen i lördags och söndags.

På lördag kväll gåvo vi oss av från Skärsätra centralbrygga i Ragnar Israelssons bussiga koster. En praktisk båt med bra utrymme och starka don. Det var Ragnhild och jag, Ragnar Israelsson samt två sjukgymnaster, herrar Algot Johansson och Delow.

Vinden var synnerligen dålig på lördagkvällen. Det gick “sakta men säkert” Och jag hade “plenty of time” att stifta bekantskap med herrarna. Ragnhild kokte kaffe på ett spritkök, och så drack vi det under skämt, skratt och “skorpkäk” m.m. Och sen rökte vi cigaretter och hade det ljuvligt. Men Pelle, som Ragnhild kallar sin bror, och som var skutans barske kapten, gav oss snart jobb.

“Nu får vi ro ett tag, pojkar” sa han, och så knogade vi en stund i tur och ordning med åran. Men det blevo vi snart trötta på, gjorde myteri mot kaptenen, och gav katten i åran. “Låt båten gå, hur sakta den vill, gör ingenting, nu vilar vi oss,” sa någon. Och rätt som det var befann jag mig ensam sittande, tätt bredvid Algot J. på backen, medan pratet från de andra hördes från aktern.

Men storseglet hade vi som en vägg bakom oss, och voro alldeles för oss själva. Jag kan inte beskriva, vilken härlig afton det var. Skymningen började falla, men ännu glödde aftonrodnaden i väster. Och sakta plaskade små böljor mot båten. Vi sutto och sågo rätt in i solnedgångens sken och talade om allt möjligt, som en ung man och kvinna kan finna på att tala om. Först helt likgiltiga saker, sedan allt mera personligt.

Hans arm hade funnit vägen runt min midja och hans ansikte var mycket nära mitt. Han strök undan en liten raknande lock vid mitt ena öra och såg mig frågande in i ögonen. Men jag vände ansiktet mot det bleknande skimret i väster, och lutade endast mitt huvud mot hans axel. De andra pratade och skrattade bakom seglet.

Vi samtalade sakta på engelska. Han har haft praktik i England 18 månader så han är ganska kunnig i språket. Och han sade förstås så mycket rart och vackert och jag svarade och kunde ibland inte låta bli att retas lite och gav honom små (kanske koketta) ögonkast, för att se vilken verkan det hade.

Men han bara log med sina vackra vita tänder och sade: ”Oh, such a little naughty girl”. Och så sade jag: “Oh, please look at that beautiful, beautiful red cloud just over the trees there far away”. Men han tittade på mig istället, och så sade han: “Now, you little girl” – och så böjde han upp mitt ansikte mot sitt och så….. så… kysste han mig på munnen. Tre gånger. Varligt och vackert. Han hade så mjuka varma läppar. Jag tyckte om det. Och sen sade vi inte mycket.

Sommarnattens sagolika stämning grep oss med all sin makt, vi voro två lyckliga människobarn, som njöto av all dess skönhet. Hans arm fattade mig så innerligt och hans läppar trycktes så mjukt mot min kind. Men de andra väsnades förfärligt bakom seglet. Och rätt som det var, voro vi indragna i deras livliga skämt och fingo tillsägelse, att snart skulle vi lägga iland.

I en liten, förtjusande vik seglade vi in och snart låg båten förtöjd och seglen voro beslagna och Ragnhild och jag dukade fram kvällsmaten. En massa smörgåsar och té placerades på ett par bräder, som lagts tvärs över “aktersalongen” och en ren handduk upphöjdes till rang, heder och värdighet av bordduk. Ett stearinljus i en butelj tjänstgjorde som kandelaber och kvällsvarden avåts under den gladaste stämning.

Herr Delow var förfärligt rolig. Sade tokigheter i ett kör, så vi höllo på att gå åt av skratt. Och vi andra gav honom knappast efter. Ragnar, den store kaptenen, var den tystaste av sällskapet. “Sån är han jämt” sa Ragnhild, “men han har livat ändå”. Och så förtärde vi våra smörgåsar utan att ta notis om diverse smärre flygfän, som lockats dit av ljuset, och sen lagt sig att dö på smörgåsarna.

“Stuvade mygglår är min förtjusning”, upplyste herr Delow. Efter maten klarade vi undan grejorna och satt sen och rökte och småpratade en bra stund. Varunder vi alla kommo riktigt bra underfund med varandra. “Nej, nu går vi allt till kojs”, tyckte kapten.

Nu skulle vi ligga allesamman inne i backen, med bäddarna tvärsöver. Vi voro fullt påklädda förstås, lossade bara på kläderna lite. Innerst vid masten placerades herr D. Sen kom Algot, så Ragnhild, jag och ytterst Ragnar. ”Usch, vad ni är orättvisa mot mig”, tyckte herr D., ”jag ska allt ställa till ett större kalas å inte bju någon av Er”.

Och sen blev det ett förfärligt skämt och skratt. Klockan var två, men ingen kunde sova. Den ena roliga historien avlöste den andra, och stämningen var synnerligen hög. Herr D beklagade sig förstås över sin plats. “Hörru kapten, skyll inte på mej om det är hål halvvägs genom masten i morgon, den klämmer in ryggmärgen om mig”. Och så ett fruktansvärt stånkande och mediterande över världens vedervärdigheter i allmänhet, och att ligga med en mast halvvägs in i ryggen, i synnerhet.

Jag låg alldeles utmärkt bra på höger sida med Ragnars blå sjömanskrage alldeles inpå mig. Han hade fått fatt i min vänstra hand, och låg och tryckte sina läppar mot mina fingrar. Det kändes faktiskt rogivande. Men fast det så småningom blev tyst inne i banken, kunde jag inte sova. Ragnar reste på sig och tände en cigarett. Och tittade på mig och hans magra ansikte såg så trevligt och vänligt ut, och jag log emot honom. Och så vände han sig emot mig och satte cigaretten mellan mina läppar, och sen tog han den själv. Och där låg vi och log mot varandra och rökte vartannat tag.

Och då cigaretten var slut, var jag ganska sömnig, och låg med halvslutna ögon och såg Ragnar ligga och titta på mig. Jag tror hans ögon voro mest fästade på min mun och plötsligt böjde han sig mot mig och han, den stränge allvarlige kaptenen, tryckte sina vackra, svala läppar mot mina. Oh, sommarnattens trolska makt är stor! Och vi är bara svaga mänskliga varelser. Och allt var så vackert och upphöjt. Så är naturen, och vad skola vi göra mot den?! En ung man, och en ung kvinna, två läppar som tryckas mot varandra. Det var så fritt från all lidelse och passion. Våra tankar voro lika, rena och svala, som våra läppar. Det var ju bara ett oskyldigt svärmeri, som föddes i sagonattens alltmer dunkla skymning.

Sen lågo vi stilla och jag slöt ögonen och försökte sova. Ragnar låg med sin kind mot min. Det var en sådan obeskrivlig känsla av ro och trygg vila. Och jag låg och tänkte på Algot, som nyss förut hade kysst mig och undrade, om jag gjorde mycket orätt. Oh nej, such is life!

Jag tror att de andra sovo en liten stund. Men själv låg jag och stirrade med vidöppna ögon på himlen, som välvde sig nattung över öppningen i backen. Och klockan 4 började det redan bli rörelse därinne. Nu var allt alldeles ljust, och böljorna, som förut skvalpat så sömnigt och sakta mot båten, började nu att dunka riktigt livligt.

Vi kravlade oss ut ur backen, och jag klev iland, för att ordna mina tillknycklade kläder. Min fläta, som Algot flätat åt mig på kvällen, stod åt alla väderstreck och jag hade ett fasligt schå, att få håret fint. Men det gick till slut. Och fin och putsad steg jag ombord, där de andra gingo och sågo ruggiga ut.

Herr D. kom just uppstickande ur backen, rufsig och derangerad förstås, och bad att damerna välvilligt måtte ursäkta hans av omständigheternas makt påkallade mindre tilltalande apparition o.s.v. Pratade och sade roligheter värre än någonsin.

Snart hade vi ordnat i backen, druckit kaffe och hissat seglen, och så bar det iväg. Nu var det härlig vind, och det gick så som herr D. uttryckte sig, att “en oljad blixt är ett inte mot det här”. Vid 6-tiden på morgonen passerade vi Vaxholm efter att ha sett den vackraste soluppgång. Hur förtjusande Stockholms skärgård är, med alla sina små skogklädda öar och lummiga stränder.

Den stränge kaptenen upphöjde mig till styrman, och jag kände mig fasligt viktig, där jag satt vid rodret och “föll av”, “höll upp i vind” eller vad kapten behagade befalla mig. “Titta på na bara, hon har redan förvärvat den typiska styrminen”, sa Ragnhild, “sån där ser Pelle också ut, när han sitter och styr, allvarsam och pliktuppfylld”.

“Så förtjusande”, läspade herr D. “Akta er väldigt noga”, tyckte jag, och höll kurs rakt på ett stort hus i Vaxholm. Långt bortom Vaxholm lade vi till i ett vackert sund med klart härligt vatten. Pojkarna gingo och badade, och Ragnhild och jag lagade frukost, ägg, smörgåsar och kaffe. För att akta våra vita kjolar, stökade vi i underkjolarna.

Sen åts det och diskades, och därefter lade herr D. sig på en stor sten invid strand, där han snart somnade och kapten slöade till nere på ena britsen i backen. Ragnhild lånade min baddräkt, och gav sig iväg på jakt efter ett bra badställe.

Så blev Algot och jag ensamma igen, och satt i aktern och pratade. Om våra hem, om oss själva och varandra. Vi blevo riktigt goda vänner och kommo överens om att det är härligt att leva och vara ung under ljuvliga sommardagar. Ragnhild dröjde länge, så jag gav mig iväg på spaning och fann henne snart liggande utsträckt i solen. Även jag tog mig ett svalkande bad, och sen gick vi alla ombord, och snart gungade båten på vågorna på återväg till Vaxholm.

Nu blåste det ståtligt, men vi hade motvind så vi måste kryssa förstås. Det gick härligt fort, och båten “låg” så ena relingen ibland var under vattnet. Pojkarna hade fullt schå med skoten. Rätt vad det var slog en våg in över båten, så att vi blevo alldeles nedstänkta. Vi måste skjuta luckan över öppningen ner till backen. Så ska’ de’ vare, när man skall segla.

Vi gingo in mot Vaxholm i långslag. Kapten satt säker och allvarsam vid rodret och hade även hand om bomskotet. Han seglar utmärkt. Vi passerade Vaxholm och fortsatte kryssningen efter att ha måst ta in två rev.

Vid holmen fredag lade vi till för att äta middag. Grejorna kånkades i land, och snart var middagen i full gång med fiskbullar, köttbullar etc. Kaffet var dock ganska miserabelt. Det är sannerligen inte så gott att koka kaffe i en kastrull, då man inte alls vet hur mycket man skall lägga pâ. Och kaffekornen simmade glatt omkring i glasen, som vi drucko ur. Men det var bara roligt. ”Nektar och Ambrosia”, tyckte herr D.

Sen diskades igen, under det Ragnar öste båten. Han gjorde därvid den upptäckten, att den måtte ha blivit läck. Men vi va inte ledsna för det. “Får väl ösa”. Värre var, att vinden mojnade av så småningom. När vi fått Krooks oljetankar i sikte, var det nästan ingen vind. Och nu gick det “långsamt men säkert” igen. Och alltsomoftast öste vi, väl 100-tals liter. Båten var alldeles säkert läck.

Jag började småningom bli matt, av brist på sömn och av ovanan att vara så länge på sjön, så jag gick till vila i backen. Där låg jag och halvsov bra länge, och alltemellanåt kom Algot in och öste och försökte att pigga upp mig. Jag hörde och talade, som i en dröm. Var alldeles fruktansvärt slö. Och då var det så ljuvligt att ligga stilla där nere, så jag t.o.m. föredrog det, framför att vara uppe och se på den härliga naturen och hur solen glittrade på vattnet.

Nu gick det förfärligt långsamt in mot Lidingön. Klockan hade blivit 9 och ännu hade vi en bra bit klar. Oavbrutet mötte och gick förbi, ångbåtar, så vi blevo riktigt leda på, att gunga i svallvågorna. Vid 10-tiden kryade jag på mig och gick upp. Även denna kväll var härlig med glödande färgspel i solnedgången.

Nu måste Algot ta åran, och så rodde han, och Ragnar skötte seglen. Jag satt på backen och pratade med dem, men Ragnhild och herr D. vistades på britsarna därnere. Klockan 11 voro vi vid Nysätra, och jag tog adjö av dom alla. “Vi se kanske varandra aldrig mer”, hade Algot sagt förut, “på tisdag reser jag tillbaka till England”.

Ja, så är livet, mötas och skiljas. Vi tackade varandra för en härlig färd. Och så gick jag iland på bryggan, som låg i den svarta skuggan av av träden på stranden, och såg båten glida ut. Farväl!