Usch, så försmädligt! Igår eftermiddag hörde jag hur doktorn nästan i ett kör höll på och bråkade i telefon. Jag fäste mig inte vid det, men då han vid middagen (härlig kyckling) talade om, att han hållit på att ringa till en teater, men absolut inte hade kunnat komma fram, spärrade jag upp öronen. Vad?? Skulle doktorn gå på teatern tänkte jag, men sade visligen ingenting.
“Jo, ser Fröken, det var igår premiär på “Mästerkatten i stövlar” och som kritiken låter bra, tänkte jag att vi skulle gå dit. Åhå, “svenskan”, Tora Teje, Gösta Ekman oh så livat, tyckte jag. Men kan man tänka sig, fast han ringde och bråkade och grälade i telefon en lång stund efter middagen också, kom han inte fram utan gav sjutton (han sa något mycket fulare) i alltihop. Och jag fick trösta mig med att för ovanlighetens skull få kaffe på middagen, och dränka min sorg i ett ännu ovanligare glas curacao. Curacao är verkligen gott. Men, oh, så starkt!
Nå, där satt jag så och rabblade upp Allehandas otäcka spalter. Och sen Dardels sorgliga beskrivning om Carl XV:s sista stunder. Det var verkligen sorgligt. Men när jag kommit in till mig, skyndade jag att göra toalett för natten, hakade upp skrivbordslampan på sängkarmen och låg och läste “Minnen från det gamla Carlberg”, ända till klockan 12. Oh, en sådan trevlig liten bok! Författaren skildrade de mer eller mindre glada kadetternas tokiga upptåg så skojigt, att jag inte kunde hålla mig, utan rätt va de var gapskrattade för mig själv, som t.ex. följande skildring:
“Den första natt, som den nye löjtnanten (vilken la sig i allting) hade vakten som sjukhusofficer, var en kvävande varm sommarnatt. Klockan var över 12, luften kvalmig och åskdiger, varför fönstren i långa salen stodo öppna till nytta och nöje för cigarröken, vilken fritt och ogenerat kunde sväva ut “ins Blaue hinein”.
Litet punsch fanns här och där förstucken i sängarna, och mitt på bänken bredvid vattencisternen tronade en stor blå aseptinflaska av äldsta sorten, full av det gula mjödet. Ingen människa, som inte hade utpräglade samvetskval eller funderade på självmord, kunde väl tro annat, än att man vid denna tid skulle få vara ifred på sjukhuset, i all synnerhet som det var nära nog utan exempel att någon officer gjorde visitation därstädes nattetid, då han blott genom att låsa yttre dörren utifrån och medtaga nyckeln kunde fullkomligt inspärra de fångna sjuklingarna. Men när gäckas inte de mest anspråkslösa förhoppningar?
Plötsligt, just vid självaste spöktimman, knäppte det till i yttre dörren och en smal ljusstrimma blixtrade fram genom sommarnattens dunkel, snart efterföljd av den nye löjtnantens glada och självbelåtna fysionomi. “Vad vill detta säga? Varför ligger inte herrarna?” frågade han tämligen barskt.
“Här är så förskräckligt hett och kvavt, så att ingen kan sova, och då stego vi upp igen”, svarade äldste kadetten lugnt.
“Och så luktar här cigarr”, fortsatte löjtnanten och “drog i vind” som den finaste pointer.
“Omöjligt”, invände kadetten, “löjtnanten kanske inte känner till, att vi äro förbjudna att röka inne och att kadetter aldrig göra något, som är förbjudet?”
“Det vore f-n” medgav löjtnanten förvånad, “tro det, den som har lust, men luktar gör här i alla fall.”
“Ja visst luktar det, men inte tobak”, upplysta kadetten, “det är gumman Anettes kattracka, som jämt stryker omkring här“.
”Men vad är det här då,” fortsatte löjtnanten, sträckande ut handen efter den stora aseptinflaskan.
“Oj, oj, goa löjtnanten”, tjöt i detsamma en annan kadett med smeknamnet “Knallen” i det han med ena handen mot kindbenet nappade till sig den farliga flaskan med den andra. ”Jag har en sån ryslig tandvärk, oj, oj, doktorn har ordinerat det här att gnida in, oj, oj!” Och upphävande ett tjut, som en indian på krigsstigen, började han gnida sitt ena kindben med den dyrbara vätskan, en uppoffring så mycket mera storslagen, som “Knallen” just höll på att lägga sig till med helskägg och genom rationellt bruk lyckats driva upp detta till ett par tums höjd, vid vilket nu den nya parfymen så innerligt fästade sig, att den unge mannen sedan fick använda återstoden av natten till att, under fula ord och åthävor tvätta, kamma och borsta ut sin av punschen envist hopsmetade späda ansiktsragg.
“Så-å! Ja, tandvärk är då det obehagligaste som finns”, intygade löjtnanten medlidsamt. “Stackars 193, jag känner själv till den plågan jag. Men herrn borde ha någonting dessutom att skölja tandköttet med”!
“Ja, det här duger till det också”, förklarade “Knallen”, dansande än på det ena än på det andra benet och så småningom piruetterande bort till sin säng med sitt livselexir, “aj, aj, goa löjtnanten, aj, aj”!
Och så gick löjtnanten sin väg med lyktan i hand och djupt medlidande i sin själ med den unge bedragaren, som strax därefter med tacksamt sinne följde det av hans förman gifna rådet att med f.d. aseptinflaskans innehåll väl “skölja tandköttet”.
Kan man undra på att jag vid läsandet av detta och liknande gapskrattade för mig själv?! Så “juris och fil. stud. löjtnanten i Kung, Fortefikationens reserv Tom Wöhlin,” som bor i rummet intill, sjunger, spelar guitarr, orgel och kommer sent hem om kvällarna, undrade väl om jag i min ensamhet gripits av ett stilla vansinne. Väggen är nämligen så tunn, att man kan höra nästan vart ord, som talas i respektive rum. Jag hörde sålunda på hans oroliga hosta, att han var hemma.
Apropos att “juris” mm var hemma, såg jag en gång från min balkong en skymt av honom, men du milde vad han såg bister ut! Men det var om “Carlbergsminnena” jag talade. Verkligen rysligt roliga, fast ekivoka på sina ställen förstås. Jag fick låna boken igår av fröken Lindberg, en kamrat i gymnastiken. Jag har varit tillsammans med henne ett par gånger och hon förefaller att vara en riktigt trevlig stockholmska, som känner “halva stan”.
Oh, så grått och tråkigt väder idag! Men trots det, skall jag allt efter frukost ta mig en promenad. Måste röra på mig, så jag inte sitter och blir alltför tjock av all ”den goa maden”. Fick en snobbig hatt från Naemi i lördags, den väckte en viss uppmärksamhet på Strandvägen igår. Var på O.D. i lördags kväll. Bland andra högdjur var kronprinsparet där. Oh, vad kronprinsen ser trevlig ut! Riktigt stilig! Och oh, hur härligt o.d. sjöng! Vid “Kornmodsgladsen” flög jag genast upp i sjunde himlen och sam där i ett hav av välljud. Ramlade ner vid applådåskan förstås. Fil. lic. Fr. John, som jag två gånger blivit presenterad för, sjöng solo i Alfvéns “Afton”. En onekligen härlig stämma!
