Ett sådant gräsligt väder här är. Fullkomlig storm. Idag tycks den kulminerat. Tänk hur det nu skall vara ute på havet. De stora blåsvarta vågorna kasta sig med vitt skum på topparna dånande över de stackars farkoster, som äro ute. Där vågorna slå mot de grå hällarna sjuder det som i en jättegryta, myriader av skumpärlor yr, det brusar och bubblar och fräser. Och molnen flyga fram över himlen, ingen ljumning finns i de täta molnmassorna. Höstnatten faller på, stormen viner. Det är hemskt förtvivlat, att under en sådan natt vara ute på havet. Det är hemskt, tröstlöst.
Hur härligt känns det då ej, att då stormen rasar därute, sitta i sitt varma, ombonade rum. Jag kan läsa, arbeta eller bara sitta tyst i en mjuk stol och höra stormen därute och riktigt känna hur hemmet värmer. Brasan glimmar och lyser, små lekande lågor fladdra mellan glöden. Jag släcker lampan och lägger mig på mattan framför brasan och så komma de, alla drömmar och minnen.
Jag ser en månskensnatt vid havet. En sommarnatt, en drömmens natt. Månstrimman dansar på de sakta skvalpande böljorna. Då och då glimmar en kornblixt, som lyser upp hela nejden. Då glider sakta en båt in i månstrimman. I båten sitta tre unga flickor, klädda i ljusa klänningar. Hon, som sitter i aktern, har ett dragspel över sitt knä, och då hon spelar några toner, svarar ett tydligt dubbeleko från klipporna inåt land. De unga lyssnar förtjusta. En av dem doppar sin brunbrända hand i vattnet och kan ej återhålla ett rop av förtjusning: ”Åh, flickor, titta en sådan mareld”. Och då de andra följa hennes exempel, se de, hur det glittrar och lyser som av guldstänk i det mörka vattnet.
Och plötsligt klinga några mjuka, fina ackord. Det är musiken på ett krigsfartyg litet längre bort, som spelar en vek melodi. Och flickorna i båten sitta alldeles tysta. Månstrimman på vågorna, blixtarna, marelden och musiken. Det är för härligt.
Så ser jag en bländande solskensdag. Flickorna simma med förtjusta utrop omkring i badviken, och en av dem sträcker ut sin smidiga kropp på en solvarm klippa. Minnet glider längre tillbaka. Till en björkhage i Värmland. Solen dallrar mellan lövverket. En mörkgrön gran bryter här och var av mot björkarnas ljusa grönska och vita stammar. Marken är täckt av den mjukaste mossa. Vid en sten, med ansiktet gömt i den gröna massan, ligger en flicka, förtvivlad, hjärtesorgsen. Imorgon skall hon lämna all denna härlighet och fara till den stora, trista, bullrande staden.
Men nu fara minnena i väg med mig, så att det tar väl aldrig slut. Bäst att lägga igen boken och ta fatt en annan.
