På båten mellan Höviksnäs och Göteborg. Ett sådant gudomligt väder. Solen strålar och glittrar på de små vågorna och jag njuter i fulla drag av den friska havsluften. Jag sitter alltid längst bort i aktern alldeles ensam och har det skönt.

Igår hade vi ovanligt nog inget främmande. Inte ens Naemi kom ut. Vi gick hemma och dåsade och hade mycket tråkigt. Till sist gjorde vi en kraftansträngning, tog “det allestädes” och gick ner på bryggan och klämde i med “den norske”. Det var några ungdomar därnere, men som vanligt ingen, som kunde dansa. Då tog vi oss för att leka ringlekar och levde värre därnere en lång stund.

Plötsligt fick vi under ett uppehåll i det vilda skrålet höra veka fioltoner från en båt ute på sjön. Vi ropade i land spelemannen och under det månen sände en glittrande ljusflod över böljorna, gledo vi fram i en härlig Boston efter “Liljekonvaljens avskeds” toner. Men, snart måste vi hem och i säng, och nu sitter jag här och tänker på månstrimman och fiolspelet, under det att vågorna lustigt dansa omkring båten i solskenet.

Nu på kvällen sitter jag hemma i den tomma våningen. Här är så ödsligt och kallt. Alla dukar och prydnadssaker nerlagda. När jag kom till stan mötte Alban mig vid kajen. Vi “bilade” hem och sen dillade vi omkring i Slottsskogen och pratade. Det var mycket lättare än jag trott. Han var glad och livad, litet melankolisk ibland förstås, men det var så lite så. Han hade kamera med och fotograferade mig bl.a. då jag håller två vilt främmande ungar, en i vardera handen. I eftermiddags har jag varit hos Naemi.