I lördags hade vi ett väldigt schå här. Vi skurade och bakade och strök. Greta bakade socker- och jag pepparkakor, som vi skulle ha sedan på söndag. Vädret var förtjusande liksom på fredagen.

Igår eftermiddag voro Greta och jag med Janne vid Vennersdal och såg på skjutningarna. En major Afzelius var där och rätt som vi sutto bakom en buske och en gärdsgård i lä för de flesta nyfikna blickar, kom han fram och ställde sig vid gärdsgården och pratade med oss. Han var rysligt ful.

Mamma, Rut, Janne och småbarnen voro vid kyrkan på förmiddagen. Då lågo Greta och jag först länge, sedan gingo vi till “drömstigen”, en förtjusande stig mellan Ränninga och logehuset. På eftermiddagen voro fru Nylén och Johanna i Lövåsen här och drucko kaffe och vi hade kommit överens med pojkarna att ro till Bergshagen och dricka kaffe där. Vi gick med stora korgar mitt för näsan på Elin, Selma, Verner, Albin på Kolsjönäset m.fl. tillhörande skvallerföreningen ner till sjön. Där var Albin och Yngve, men ingen båt. Trevligt.

Till slut togo vi våra korgar och gingo till Nils i Byns hage och satte oss där och drucko. Där var förtjusande. Karl och Arvid voro inte med, de hade inte hört, när pojkarna ropade på dem, när de gingo. Yngve var gräsligt komisk, han höll tal så vi lågo dubbla av skratt. Sen voro Y. och A. med efter mjölken och på kvällen voro vi tre och karl, Albin och K.S. och beundrade det härliga månskenet, nere vid sjön. Åh, vad det var härligt! Sen sutto vi i bersån till halv elva, då vi måste gå in.

Nu har Greta och jag gett namn åt alla vägar häromkring. Mötesvägen, soluppgångsv, kaffev, cykelv, spegelv, prästkragsv, rapportvägen, operav och sammetsvägen. Så ha vi ”Rapportkontoret”, “filialen” och “utposten” samt “waldcapellet”. Väldigt bussiga namn allihop. Nu sitter jag i Verners hage och skriver med en penna, som Greta stulit från Karl.

Här är så bedårande härligt. Vita björkstammar tätt, tätt och mossklädda stenar. Här och var en mörkgrön gran, som bryter av mot björkarnas ljusa grönska. Och på marken finns inte en fläck, som ej är klädd med mjukt gräs, ormbunkar eller ljusgrön harsyra. Det är så tyst, blott träden susa stilla, när vinden drar förbi. Jag sitter och njuter och beundrar. Nu kraxar en kråka borta i hagen och nerifrån “bygden” tränger då och då ett dämpat ljud. Till skrivbord har jag en sten, klädd med den allra vackraste björnmossa. Och allt detta sköna skall jag lämna imorgon.

Jag försöker inbilla mig att det skall bli roligt att komma tillbaka till staden, men det går inte. Jag kommer att längta tillbaka gränslöst. Att kanske aldrig mer få se denna ljuvliga hage eller ”Älvornas silverslöja” eller “drömstigen” och mycket annat härligt här. Det känns så besynnerligt i bröstet! Jag kan inte gråta ens. Det kanske skulle lätta.

Åh, farväl allt härligt och roligt i Sulvik! farväl du älskade, kära trakt, den skönaste på hela jorden! Jag tycker, att jag har en känsla av, att aldrig få komma tillbaka hit. Ensam sitter jag här. Inte ens Greta ville jag be, att gå med mig. För allt stort, all stor glädje och all stor sorg, vill man helst bära i ensamhet. Och hur förfärligt sorgsen jag är, när jag ser tillbaka på denna härliga sommar! Om jag bara finge gråta!! Jag kan inte skriva mer.. Åh, Herre Gud!!