Härligt väder! Förtjusande. Igår kväll hade vi så livat här. Axel och pappa spelade och vi dansade med varandra och med Verner. Han dansade hambo nästan hela tiden och det var väldigt skoj. Jag bara önskade att en till hade varit med. En viss, naturligtvis.

Jag sitter och tänker på Dalarna. På de sköna, ljuvliga trakterna kring Siljan, där “kyrkorna på stranden stå glimmande som liljan” uti sin vita prakt. På Rättvik, Leksand, Orsa och Mora! Aldrig kan jag glömma dem. Åh, de härliga blånande bergen! Jag kommer ihåg en eftermiddag på resan, vi sutto vid flera småbord på en veranda alldeles invid Siljans strand.

Det hade blåst och regnat, men vinden hade mojnat och regnet upphört. Luften var så klar och ren. Små svaga dyningar skvalpade så stillsamt mot stranden, de smögo sig omkring skriarna i vattenbrynet och lekte tittut med de vitstammiga hängbjörkarna. De andra flickorna glammade och pratade, men jag hörde dem inte, jag bara såg och njöt. Längst i fjärran reste sig de blå bergen, så dunkelblå och hemlighetsfulla. Jag kunde aldrig se de bergen, utan att tänka på “Gösta Berlings” längtan till de eviga skogarna. Jag begriper inte varför. Men storslaget var det, och storslagen var naturen överallt däruppe i trakterna kring Siljan.