Annandagens förmiddag. Det snöar! Det syns att vi kommit in i april. De föregående dagarna har det varit det härligaste väder, solsken, blå himmel och sådana där små vita, ulliga molntappar, och idag äro gatorna dyvåta och det snöar! Och halvstormar! Jag sitter vid salsfönstret och ser de få människor, som vågat sig ut, kämpa sig framåt gatorna med paraplyer, som i var minut äro färdiga att “vränga” sig. Och alltemellanåt ligger gatan alldeles tom, tom, ödslig, grå och våt. Och den stora förgyllda kringlan därnere över bagarbutiken dinglar vemodigt fram och åter för blåsten.

I fönstret mitt emot sitter en liten kanariefågel i en bur. Han ser så ledsen ut, stackars liten. Han hänger med huvudet och ruggar upp fjädrarna, och de små, eljest så pigga och glada ögonen äro svårmodiga och sorgsna, litet undrande. “Vad är detta för ett besynnerligt land”, tänker han, “ena dagen skiner solen så varmt och härligt, och andra dagen kommer det sådana där kalla vita stjärnor, som försvinna så fort de nå gatan, och det stormar och är så kallt, så kallt.” Och den lilla fågeln huttrar till och borrar in huvudet under vingen för att värma sig.

Igår hade jag mycket roligare än vad jag haft i dag. På förmiddagen var Elsa Lj. och jag i Slottsskogen och sedan på kondis. På eftermiddagen var jag först ute ett slag med Lilly S. och sedan var jag på Armén. (Tvärtom var det). Sedan var Greta och Josef här och jag skulle lära dem att dansa. Greta kunde alldeles lära sig men Josef var omöjlig. Jag skrattade, så jag grät. Ja, det var komiskt.