Nu måste jag absolut komma med den gamla dagboksfrasen igen “De’ ä’ hemskt va’ tiden går!” Rent av alldeles fruktansvärt! Och nu måste jag tala om, att vi på tisdag i förra veckan fick det glädjande telegrammet “Kommer ikväll, pappa”. Som Naemi hade kvällslektioner var jag ensam nere och tog emot honom. Det är verkligen en ljuvlig känsla att stå nere på Centralen och ta emot någon familjemedlem. Denna gång kommo vi dock överens om, att det inte skulle bli ett så väldigt festande, som då “fadern” sist var här. Sålunda ha vi inte ätit någon middag med honom “ute”, och tillbrakt aftnarna i lugn och ro, antingen här eller hos Petterssons.
På lördag kväll blevo emellertid Naemi och jag bjudna på Svenska teatern att se “Råttfällan“ av Ernst Diding. Det var en ganska rafflande pjäs med hänsyftning på Rasputin, och höll hela tiden intresset uppe. Tore Svennberg briljerade som huvudfigur, väl “accompagnerad” av Tora Teje, bildsköna Ekman och Hugo Björne. Söndag förmiddag drucko vi alla kaffe härinne och så måste jag på gymnastikövning. Därefter skyndade jag hem, och så togo vi en promenad, tittade på vaktparaden och gjorde en avstickare till Nationalmuseum. Sedan vi ätit middag hos tant, firade vi eftermiddagen med äpplen, och voro så på 7-föreställningen på “bio” i Auditorium. Men du milde, sällan såg man något så fånigt som denna “flicka med ruter i!” Oj, oj.
För att sen trösta och vederkvicka oss bjöd pappa på en fin supé på “Gillet”, och det var ju gott, men inte vidare mättsamt. Igår var jag i gymnastiken igen. Ack, denna ”forpellade” gymnastik! Alltid, då det lider mot en uppvisning, och vi måste börja på med extra övningar, blir jag så led på alltsamman, att jag önskar, att jag aldrig gått med. Jag tror bestämt, att det här blir den sista uppvisningen jag ger mig med på.
I eftermiddags skulle pappa ut med Edvard och herr Forsberg och äta middag och Naemi skulle ha kvällslektioner, så jag blev ensam och övergiven. Fick emellertid pengar att gå på ”bio”. Gick till “Pallas” på Wallingatan för att se “Varde ljus”, en kulturfilm, som gått en ryslig lång tid på olika biografer här. Den ges för könssjukdomarnas bekämpande. Det var inget särskilt med den, tyckte jag, men den är nog sevärd, för all del.
Då jag gick därifrån föll det mig plötsligt in, att jag skulle försöka äta mig riktigt mätt. Jag började med att äta stångkorv och morötter på Vasaautomaten. Gick sedan hem för att hämta mer pengar och fortsatte med stekt sill och potatis på “Tre kronor”. Varefter jag åt “smörgåsbricka”, leverkalops och kaffe med två bakelser på en automat på Drottninggatan. Sammanlagt för tre kronor. Då jag i alla fall inte kände mig mätt, uppgav jag försöket och gick hem. Jag förstår inte det, att man aldrig kan bli riktigt mätt nu för tiden. Men tjock och fet är jag i alla fall som de värsta.
