Tänk, nu har jag inte skrivit ett ord i min dagbok, medan jag varit hemma. Har inte haft tillfälle. Alltid kommer något i vägen. Och nu… oh, jag sitter nu och skriver i eftermiddagstimmen, och just nu kom doktorn in från sin sedvanliga promenad, så jag måste nog strax gå in. Men jag kan ju börja med mina upplevelser i Göteborg.
Först således: då jag efter resans slut med en befrielsens suck steg av tåget, spanade jag förstås ivrigt efter något mötande, bekant ansikte. Men ack, mina spejande ögon upptäckte blott, visserligen mötande, men alls icke bekanta ansikten. Jag gick ett par tag fram och tillbaka, iakttagande alla personer, men nej, no man for me. “Har förstås i den allmänna julpostbrådskan inte fått mitt brev”, tänkte jag och begav mig med mitt pick och pack till spårvagnen och for helt solo hem. Klev upp för trapporna, ringde, ställde mig i en position á la förolämpad oskuld och framviskande vid dörrens öppnande ett förebrående: ”snällt att komma och möta mig också, se”!!
Mamma, som öppnade, stod en sekund mållös, men sedan jag kommit in, välkomnats och blivit befriad från gepäck och överkläder, talade hon om, att pappa och Rut för en stund sen begivit sig av för att möta mig. De hade ringt och frågat om tåget var mycket försenat och fått till svar, att det ej väntades förrän då och då. Det kom emellertid något tidigare, vilket hade till följd att de antagligen bestego stationstrappan just då jag besteg spårvagnen.
Nåväl, om en stund ringde det i telefon, och pappa fick det nöjet att höra den förgäves vid tåget efterspanade själv svara. Så blev det ett fasligt “pyrsande” och många omkramningar av småsyskonen förstås, och slutligen slog jag mig ner i det nyanordnade särdeles trevliga herrummet med bekväma, röda stolar, mjuk ottoman etc. En förtjusande vacker lampa i hamrat järn och ett nyförvärvet konstverk av Johan Lexell bidrog i hög grad till trevnaden.
Nå, Rut och pappa anlände så småningom och Rut utbredda sig förstås om, hur hon i vimlet vid station observerat en figur, som vid anblicken av dem, smög sig undan och försvann. Det skulle varit jag, det. Supén avåts under gladaste stämning i skuggan av en stor, härlig julgran, som spred en ljuvlig, aromatisk doft, riktig juldoft, som i förening med bränt lack är den trevligaste av alla dofter. (Att inte doktorn ropat på mig än!!!).
Naemi och Rakel skulle komma följande morgon, och Rut och jag orkade oss tillsamman med pappa ner att möta. Då vi kommo möttes vi av Rakel och Naemis grinande anleten. De hade rest andra klass och fått en trevlig kupé tillsamman med 4 eller 5 herrar, “Rakels bank”, och hade haft en alldeles förtjusande resa. Och försökte (och lyckades) göra mig gulgrön.(se där, nu ropar doktorn, adjö).
