Fortfarande enastående väder. Sol och snö, lagom kallt. På morgnarna, då jag går upp för att sköta om elden brukar jag titta på himlen i öster och den är alltid så praktfull. Ibland står det som en gyllne flammande vägg över skogen och ovanför mörkblå moln. Ibland är det strimmor i skärt, violett och guld, som stråla och skimra. Det är så vackert, jag kan inte med ord beskriva hur härligt det är.

Igår kväll var jag ute med Kalle igen. Vi voro nästan ute i Fröbol, och då vi gingo hem, kom månen upp, röd och stor. Stjärnorna gnistrade och blänkte. Plötsligt föll en av dem, sakta ända från zenit mot månen. Jag önskade vad? – ja – säg det!!!

Idag har jag varit med Janne och kört med Lilleputt. Jag fick köra nästan hela tiden och det gick så bra. Hon går så snällt, den lilla raringen. Tänk, igår var jag verkligen på Hungaria. För alla de gånger man önskat sig dit. Men du milde ett sånt liv. Överfullt av fulla busar. Att tänka att dansa var nästan omöjligt. En liten, liten fläck mitt på golvet var bar och där trängdes omkring 100 dansande. Usch! Fröken Helga Stenberg och jag höllo ihop hela tiden. Jag dansade ett par danser med Arvid i början, men sen blev det inget mer. Rätt som det var, började dom slåss och Helga och jag togo våt tillflykt upp på musikestraden. Han, som spelade, skötte sin sak charmant. Han spelade utmärkt “Rainbow”, ”Putte”, “Sur L’onde”, o.s.v. Vid halv 2-tiden gick Dagmar i Rönninga och jag hem.

Idag träffade jag Kalle på isen. Han skjutsade mig på “sparken” en stund. Klockan halv 3 skulle vi åter till Hungaria för att få höra en ordentlig konsert. Arvid, Herbert, Kalle och jag knogade i väg. När vi kom dit var konserten inställd!! Tablå! Vi knogade tillbaka, och då vi kom till Kolsjön, skulle vi ta en genväg över. Snart blev det så vattnigt att min ena galosch fastnade, så att jag inte kunde få upp den igen. I ilskan sparkade jag den andra så långt den kunde komma, så nu har jag inga galoscher!