Nu ha vi lämnat det gamla 1913 och gett oss in på det okända 1914. Igår kväll hade vi riktigt roligt. Naemi och jag voro ute på en lång promenad med Calle och Albin. 20 minuter i 12 togo vi adjö härutanför. Pojkarna va hemskt käcka. Albin och Naemi gingo före och Calle och jag kommo efter och skojade väldeligen.

När vi kommo in var Carl i Sulvik och Kalle Kull här. Och nu blev det ett väldeligt dansande och spelande. Vi ha inte lagt oss före tolv mer än en enda gång, sen vi kommo hit. Det blir 1, 2 eller 3 innan vi kommer i säng. Men så ligger vi till 11 och 12 nästan var dag. Kaffe och post på sängen. På Nyårsdagen voro Naemi och jag med Calle och Albin på en lång förmiddagspromenad. På somliga ställen tog vi oss ett snöbollskrig och bombarderade varandra väldeligen. Det var en förtjusande promenad.

På kvällen hade vi så säkert ämnat gå på “Hungaria”, men så blev vi tvungna att fara på “Lill-Rösa” till Emil i stället. Då vi vid 12-tiden körde därifrån voro både Axel och Hjalmar bra i gasen. Så fort vi kom till uthusen vid “Rösa” gick något på selen sönder. Det tog en ordentlig tid, innan skadan var reparerad. Äntligen bar det iväg. Du milde värd, vad det gick! Hjärtat satt någonstans uppe i halsgropen på mig. Och rätt som det var, brast selen igen och en lika lång tid åtgick till lagning. Detta upprepades flera gånger. Och så – välte vi. Det var dock inget farligt.

När vi kom till Rådane, orkade Naemi och Hjalmar få Axel att gå in på att köra till Hungaria, om där kanske ännu inte var slut. Det bar iväg utför den slingriga Rådanegatan. Men när vi kom till logehuset i Skattebol, mötte vi några, som upplyste oss om att det var slut på Hungaria. Då vände vi och körde hem.