Ja, vad skall jag nu skriva. Kanske att vi de tre sista nätterna legat i ladan och att det har varit härligt. Eller att Karl och Albin samt K.S. kommer hit varenda kväll och att vi ha väldigt livat och de äro stiliga och käcka. Men det har jag ju skrivit förut.

Nytt däremot är att mamma har satt upp mattväv på magasinet från vilken hon inte kan slita sig. Hon är så flitig, att hon knappast går därifrån för att äta. Och så – tänk, idag har jag fått ett brev från Tora, i vilket hon bjuder mig till Varpnäs! En gammal värmländsk herrgård! Om jag finge det ändå! Jag får för mamma och nyss har jag skrivit till pappa och frågat. O, att svaret måtte bli gynnsamt! Även Naemi har jag fått brev från idag och hon skriver, att hon nu börjar trivas i sin nya ställning.

I bersån ljuvlig solskensdag klockan halv 2. Jag blir så poetiskt stämd när jag ser allt det sköna omkring mig. Jag förstår inte människor, som kunna gå sin bana fram, blinda för naturens skönhet. Åh, bara jag ser de vitstammiga susande björkarna, de dunkla granarna, de lummiga syrenhäckarna och den svala sjön blir jag hänförd. När jag sitter ser jag solen spela in mellan trädens fina lövverk, det susar så hemlighetsfullt i hela parken och asparnas blad dallra – dallra oavbrutet. Och fåglarna sjunga såsom endast fåglar kunna sjunga en vacker sommardag.

Fåglarna sjunga.
Asparnas blad
dallra i vaggande gång.
Granarna sucka.
Björkarnas rad
susa en underbar sång.

Själv vill jag drömma
drömma om sus
av björkar i sommarskön prakt.
Vinden dör bort.
Böljornas brus
tystnar. Till ro de sig lagt.