På onsdag var jag (jämte hela Skandias personal) bjuden till direktör Herlitz på supé. Naemi och Rut hade beslutat sig för att se “Stövlett-Katrin” på “Intiman”.
Uppe hos Herlitz var förstås en väldig apparat igångsatt för att ta emot så mycket folk (98 st). Ett par andra våningar hade delvis apterats till mycket omsorgsfullt inredda toilettrum, och i matsalen, hallen, vardagsrummet och herrummet, voro bord dukade.
I salongen rådde redan, då jag anlände, en försvarlig trängsel, så jag föredrog att stanna kvar nere vid dörren och prata med Ingeborg.
Jag blev något förvånad och förtjust, då jag fick höra, att min bordskavaljer var — magister Lindén, den stiligaste nästan av hela bunten.
Han bjöd mig förstås med en elegant bugning armen, då supén anmäldes serverad, och sen hade vi riktigt trevligt vid bordet i hallen, där Ingeborg presiderade. Maten och vinerna voro utmärkta. Och sen blev det dans ända till klockan 1 under servering av allehanda slags getter och läskedrycker. Gräsligt roligt. Jag dansade med en hel del av herrarna – först och främst Lindén förstås, samt herr Warelius, som ju nu slutat i Skandia, men dagen efter slog hela livbyråns personal med fullständig häpnad genom att eklatera förlovning med fröken Gyllencreutz.
Det hela hade visst gått synnerligen hastigt. Han dansade förresten bra, och jag gratulerade honom förstås till att ha fått fröken Gyllencreutz, som är en av de raraste i hela bolaget. Gav henne t.o.m. en kristallvas som kombinerad förlovnings och lysningspresent.
Som sagt, till klockan 1 svängde vi gladeligen om, och sen följde Lindén mig hem. Vi promenerade iväg upp igenom Humlegården arm i arm, livligt pratande och tog en stor omväg hem. Och kommo överens om, att det hela varit särdeles angenämt.
På torsdag var Rut med i gymnastiken och väckte åtskillig uppmärksamhet i sin svarta tröja och duktig, som hon är.
Efter gymnastiken ville Elsa, Rut och jag alls ej gå ordentligt hem utan gav oss i väg nedåt staden mellan broarna för att där hemsöka något nattkafé.
I förbifarten inledde vi en längre konversation med den hemska käringen som sitter vid Stureplan och säljer apelsiner och efter att ha mött först Granfeldt på Stureplan och sen Lindén på biblioteksgatan kommer vi att tänka på att alla cafeer nu visst stänges klockan 10.
Vi konstaterade faktum vid ett tredje klassens kafé vid Norrlandsgatan och måste tyvärr inskränka vårt äventyr till att på Engelbrektsplan inköpa varsin korv, med vilken vi i högsta hugg sen gick hem. Rut och jag skulle ligga tillsammans i Elsas soffa. Och härhemma levde vi som tosingar, innan vi kom i säng. Bland annat dansade Elsa i gymnastikbyxor, med en fantastisk gammal sommarhatt lekfullt placerad på näsan och med plastiskt svängande armar ut i tamburen för att fortsätta till ett visst ställe.
Och föll halvt dånande ned på sin bädd, ty i tamburen stod ingenjören som även hyr här. Oj oj vad vi skrattade!! Och sen stod Rut på huvudet i soffan under det att Elsa och jag dansade plastisk dans som möblerna voro i stor fara.
Apelsinflickor var under 1800-talets slut ett annat namn på prostituerade. Kvinnor som tvingades sälja sina kroppar, och vars korg med apelsiner de till synes sålde, snarast var en signal att de också erbjöd andra tjänster.
