Det har varit en stridig dag idag. Jag tror aldrig jag upplevt någon dylik. Först hela förmiddagen arbetade jag och knogade i ett kör i köket, för att få allt iordning tills mamma skulle komma. Sen gick jag verkligen och badade för att få en stunds vila, men snart var det att gå hem och laga så att barnen fick mat. Nå – mamma kom på eftermiddagen och sedan alla hälsningar och nyheter voro undanstökade satte jag mig att i lugn och ro läsa tidningen. Då fick jag höra ett förfärligt bråk på gården och rusade ut.

Där stod Viktor, full och galen, med en boxhandske på, blodig om munnen och skulle ryka på sin far. Mellan dem, arbetande att avvärja Viktors slag, stod fru U. med förtvivlan i ögonen och skrek oupphörligt: “Viktor!!, Viktor!”. Jag tänkte först att rusa fram och tala med Viktor, men då jag fick se det farliga vapnet, fick jag sådan hjärtklappning, så att jag nästan miste andan.

Då kom mamma, gick lugnt och sansat fram och tog Viktor därifrån och skickade honom ett ärende, som han skulle gå. Jag sade bara: “Hur kunde mamma…” och fick så ett hysteriskt gråtanfall. Föll ner på en sten och bara grät, högt och obehärskat, så att tårarna strömmade. Ingen kunde hejda mig.

Nu förstår jag inte hur allt var möjligt. Jag – den lugnade, sansade! Dock gick gråten över till slut och jag blev lugn igen. Mamma och jag sutto och talade i köket om en del tråkiga saker sen, och då grät jag dock inte. Men – jag känner mig så besynnerlig. Jag är inte mitt gamla jag längre – jag vet inte vad jag är…