Tillbaka till Berkeley

Det är alltid konstigt att komma tillbaka till en plats där man varit för länge sedan. På något sätt är allting mycket mindre. Men Dwight Way 2324, där jag bodde sommaren 1967, var sig likt. Faktiskt såpass likt att jag helt plötsligt hittade helt rätt, och till och med kunde komma ihåg vilken lägenhet vi bodde i.

Och ekorrarna på campus på universitetet hade jag helt glömt, dom som jag var så imponerad av när det begavs sig.

När klockan slår tolv händer två saker. Det rätt så öde universitetsområdet befolkas snabbt av studenter på väg att äta, och ett klockspel ljuder över området. Länge. i ett brev för 42 år sedan står det:

“Igår kväll, lördag, genljöd hela stan av popmusik, då de olika fraternity husen alfa beta fi och vad de kan heta, hade sina skutt och stans amatörband spelade. Det låter entonigt och de spelar för full orkan.”

Berkeley är för mig förknippat med musik. Dels var det första gången jag hörde en radiostation “på amerikavis”, KYA hetter den. Dels bodde Country Joe and the fish inte långt ifrån oss och när man gick förbi deras hus kunde man ofta se och höra både dom och andra spela. Jag tror till och med att delar av Jefferson Airplane fanns i närheten.

I samma brev står det också om Vietnamdemonstrationerna på campus, och den kommande tågförbindelsen till San Francisco:

Det finns ingen tunnelbana ännu, men snart kommer BART service som betyder Bay Area Rapid Transit service.”

Idag går det enkelt och bekvämt att åka BART-tåg både till Oakland, Berkeley och Richmond, samt ut till flygplatsen åt andra hållet, för lite drygt 5 dollar.



En text i kategorin Nedslag i tangenten