1973 pågick Vietnamkriget och de flesta tog ställning. Så är det inte alltid idag, fast händelserna och orättvisorna är desamma, bara på andra platser, på andra sätt och ibland med andra aktörer. Här en intervju med Astrid Lindgren som jag gjorde som skolarbete i februari 1973. Det finns också en historisk intervju med Per Anders Fogelström.

———
“Att jag blev omruskad och fick upp ögonen för de ohyggliga saker som skedde i Vietnam kan jag tacka de här ungdomarna för, som i början av sextiotalet förde uppmärksamheten till det grymma kriget i Vietnam.
De har verkligen satsat enormt på något som de förstod var viktigt men som i början närmast betraktades som något oriktigt, felaktigt. Det är också mycket tack vare deras arbete som Vietnam har kommit att behandlas i tidningar och övriga massmedier.
Vietnam har kommit nära Sverige. Det är inte längre bort än att vi kan sitta i våra vardagsrum och se på TV-rutan hur barnen i Vietnam springer undan bomberna. Vi har kunnat höra deras förtvivlade skrik. Det är inte längre bort än att vi dagligen blir påminda om den tragedi som utspelar sig i Indokina. och som gör det svårt för mig att sova på nätterna. Om man är utrustad med den allra minsta gnutta fantasi så kan man inte undgå att bli engagerad och förtvivlad över vad som sker i Indokina.

Jag måste beundra det vietnamesiska folket som har kunnat och orkat stå emot en så stark motståndare som USA. Det är bedrövligt att ett land som USA skulle engagera sig i ett så vansinnigt företag, men då får man komma ihåg att det inte är hela det amerikanska folket, utan dess politiker som bär den största skulden.

Tyvärr så är det ju så att vår värld inte styrs utav de bästa människorna. De som styr är istället maktsträvare och politiker, och av dem är det ingen ide att begära att de ska ha något vidare förnuft. För det är det som det är. Oförnuftigt.”