Jag undrar om kantarellerna vill bli plockade, eller om de bara vill pryda omgivningen? Står dom där och ropar “Ta mig, ta mig, jag vill bli stekt i smör”. Eller är det mer ” kolla mig då, kolla färgen innan jag torkar”.
Jag lutar åt det förra. I år finns det hav av gula kantareller, och det är förunderligt hur snabbt man vänjer sig. Från det första tjutet TITTA EN KANTARELL!!! via “låt den vara den är så liten” till “nu tar vi bara dom med snygga trattar”.
När det gäller de gråare höstkantarellerna är det inget snack, dom vill inte bli plockade, dom gömmer sig så gott dom kan. Men när man hittar en så dyker de andra upp, som ur ett intet, och till slut blir det mängder nog att fylla en svart sopsäck med.
Nu väntar jag in favoriterna, de svarta trumpetsvamparna. Mycket rensvänliga, och dessutom går de att torka och spara som såskrydda lång tid framåt.