Så var det dags. Elefanten som jag vann på Barnens dag på femtitalet, i augusti 1958, den grå elefanten som funnits med mig i alla år, den sista av sitt slag, finner sin sista plats. I många år har jag argumenterat för att den ska få finnas kvar, men nu räckte inte mina böner längre: Elefanten måste gå.
Jag hade gärna varit med på bilden när min grå elefant ramlade ner i en container på Hagby soptipp, men det fanns ingen villig fotograf i närheten.
En tröst är att elefanten ligger mjukt på den sista resan, och vem vet – i dessa återvinningens tider kanske han kommer tillbaka i min närhet form av ett par strumpor eller som stoppning i en kudde eller som toapapper.
Jag är hursomhelst helt säker på att om vi ses igen, så kommer jag att känna det, i vilken form det än vara må.
En stolt kille i lederhosen och med nyvunnen elefant i famnen. Hmmm, vart tog de byxorna vägen förresten?
