Karlsborg gravön

Det började med hästbajs längs gångstigen. Först såg de ut att ha funnits där någon dag i alla fall, men allteftersom vi gick igenom Hagaparken blev avföringen allt färskare. Solen hade värmt upp gångvägen där den kom åt, så det var lätt att kryssa mellan högarna, men i skuggan var det fortfarande snorhalt. Vårkänslan var ändå påtaglig, liksom historiens vingslag. Jag hade ingen svårighet att föreställa mig hur hovet runt Gustav den tredje vandrade på samma gångvägar som jag, trippande mellan hästskit och isfläckar. När jag blundade föreställde jag mig kung Gustavs röst, lite ljust feminin, där han “fi donc”, #ahh, bigg den därrr lysthyset därr, vite”, “så så, allons och zammla hästarrrna och bigg ewtt storrrt stall därrr”.

Och när jag öppnade ögonen mötte jag en liten tropp marscherande soldater i gamla kläder och vore det inte för den stora vita skåpbilen bakom dem som det stod Ignis blommor på, så skulle jag trott att jag passerat en tidsmaskin. Av hästarna syntes bara de rykande spåren, inget annat, men bakom den vita skåpbilen kom ännu en grupp människor gående, denna gången svartklädda och med en stor begravningskrans i famnen.
De såg ut att styra stegen mot Haga slott och kom från den Kungliga begravningsplatsen där Prinsessan Lilian idag begravdes bredvid sin Prins Bertil, på den konstgjorda ön som kallas Karlsborg. Från andra sidan av den grävda vattendelaren kunde jag se hur solen värmde ön och på dess topp syntes ett lila skynke uppspänt. Där kan prinsessan Lilian vila i frid.

Karlsborg gravön