Inte på en hel vecka har jag nu skrivit, så nu är det sannerligen på tiden, att jag skriver “Litte”. På lördag hade K:s kaffebjudning för traktens folk och där var en farlig massa. På kvällen kom herr K. och Daniel, så då blev det luft i luckan. Daniel, Greta och jag smet upp i hängmattorna och satt där och hade skoj. Daniel, galen som vanligt.

På söndag följde vi dem ända till Svenshögen. Då vi gick hem fingo vi höra härlig grammofonmusik på ett ställe, och där stod vi så länge, så vi kom inte hem förrän sent. Måndag eftermiddag var vi och drack kaffe nere i “Hällesdalen” och på tisdag förmiddagen reste Rakel och jag till Höviksnäs. Vi gick ända till Ödsmål och Urban följde oss.

Från Stenungssund gick vi med postbåt, och trots att det regnade satt jag uppe hela tiden, för det stank som gröna döden därnere. Vädret har varit ruskigt, att vi ej kunnat bada. Men ikväll ha vi haft en härlig roddtur. Först rodde vi ut en bit och sutto och spelade och lyssnade till en underbart eko. Rätt som det var, blev hela nejden upplyst av en kornblixt, och sedan följde den ena på den andra. Och så började mareld att glimma och månen gled fram ur ett moln under det vi hörde härlig musik från krigsskeppen vid Stenungsön. Oh, så ljuvligt det var!

När vi skulle ro iland, började plötsligt postbåten att smälla och jag sa på skoj till flickorna, att J var full och ämnade sig ut till oss. De trodde det, och till slut blevo vi alla så rädda, att vi rodde iland vid “Hålkäften” och gömde oss bakom ett berg. Men postbåten avlägsnade sig alltmer, och vi, våra dumsnutar, rodde hem. Då vi gick förbi ”Låka” brygga, kom en båt med topplanterna och röd och grön lanterna sakta inglidande. Nu sitter jag klockan kvart över och skriver, R. läser och ute glimmar ännu då och då en kornblixt.