Pappa är död.
Min pappa har som läkare jobbat för FN I Korea. Han har arbetat I Örnsköldsvik. Han ville att läkare utan gränser skulle få pengar vid hans begravning. Han gillade all bra musik, från klassiskt, till hiphop, rockpop och jazz. Ett speciellt gott öga hade han till Sunny side of the street, som han gärna spelade på sin fiol. Hans far, farfar och farfars far var organister, bland annat i Esarps kyrka.
Det är inte unikt att pappa dör, snarare högst vanligt, ofta förekommande, oundvikligt och förutbestämt. Min pappa skrev för länge sedan, i ett brev till min syster, att Livet är bra, ett kort “flash” i evigheten. Om det inte blinkar till, märker ingen det. När du är död är du död, slut, adjö, och världen ger dig en däst rapning.
Det unika i det vanliga är att det är ens egen pappa som dör, och att det är honom som världen rapar lite däst åt.
Tre veckor efter att min pappa dog, satt jag på Real Groups julkonsert. Han skulle suttit i fåtöljen bredvid, det var en present till honom som han aldrig fick se och höra. På scenen fyra tonsäkra virtuoser, som efter en musikalisk kompott, i ett mellansnack, meddelade publiken att de nyss varit i Örnsköldsvik, att de nu skulle vidare till Korea och att tio procent av kvällens intäkter skulle gå till Läkare utan gränser.
Jag insåg plötsligt hur lätt jag skulle kunnat bli manipulerad av ett medium, hade det varit en annan tid, en annan jag och en annan pappa som inte lärt mig att livet är en flash i evigheten. Jag väntade dock lite nervöst på att få höra Sunny side of the street, min pappas favoritlåt alla kategorier, men det blev en annan låt. Visserligen en låt där Real Group med sina röster härmade en fiol, men, som sagt, en annan låt.
Självklart fanns pappa med mig den kvällen, men inte på mediers vis, utan på det naturliga sätt som en kärleksfull pappa alltid skapar sig en plats hos de som kommer efter.
Ännu en vecka senare flyger jag ner till Skåne, hyr en liten bil för att snabbt komma till ett möte i Lund. Helt plötsligt passerar jag Esarps kyrka och något får mig att svänga in på den tomma grusplanen framför kyrkan. Det blåser småspik.
Gråvädret tar bort all färg, regnet suddar ut alla dofter, vinden griper tag i all kyla och värme. I ett neutrum tar jag mig fram till kyrkodörren, och trots att kyrkor oftast är stängda på måndagar, glider dörren upp när jag tar i handtaget. Kyrkan är mörk, det knarrar under mina fötter av decenniers nattvardsgång och vindens vinande utanför kyrkoväggarna låter i vissa lägen som orgelmusik. Här har mina och pappas förfäder trampat orgel, och jag beslutar mig först för att tända ett ljus till allas minne.
Det blir inte av, för jag saknar tändstickor och tänker dessutom att ett tänt ljus i en tom kyrka kanske inte är världens bästa idé. Som en bekräftelse på det hör jag att kyrkoporten öppnas, för att strax efter stängas igen, samtidigt som en vindpust far genom altargången och rufsar mig lite i håret, som en smekning. Jag väntar mig en annan besökare, lyssnar efter stegen men allt som hörs är vinden som spelar svag orgelmusik bland gravarna utanför kyrkomurarnas glasade fönster. Så öppnas dörren ännu en gång, en vind brusar förbi och porten slår åter igen.
Jag ropar ett lätt hallå, men får inget svar, så jag går tillbaka ner mot den stängda kyrkoporten, och ser att det ligger en gästbok uppslagen strax till vänster.
Jag skriver en hälsning, och samtidigt som jag skriver under med mitt namn åker dörren åter upp på vid gavel, en vind sveper in och dörren slår igen med ett kyrkoakustiskt dån.
När jag känner på dörren är den låst, jag får vrida om låset för att komma ut.
Jag tänker att vinden är stark på den skånska slätten, nu har jag också fått känna på den på samma sätt som mina förfäder. En stark vind vars ljud låter som musik från en svag orgel. Jag känner inte igen musiken, det är inget jag minns att jag hört och det är definitivt inte On the sunny side of the street.