Dagen före julafton slog mamma upp ögonen, såg på mig i besöksstolen och jag såg skymten av ett leende.
Oh Anders, sa hon.
God jul du söta..
Sedan föll ögonen långsamt ihop igen. Det här var hennes sista jul. Med mig.
Där vid mammas sida var det en sorts jul, hemma var det en annan.
Jag har pendlat emellan. Och i morse dog min mamma.
Jag har funderat på varför man plötsligt blir så ledsen, när döden egentligen bara är en naturlig fortsättning på livet. Jag tror det beror på att alla minnen plötsligt klumpas ihop som i en enda liten burk, och den burken är så koncentrerad att man inte kan hantera den på annat sätt än med tårar.
Minnesburken behöver späs ut med tid för att kunna användas, och tid har jag inte fått än.
Det blev en känslofull jul.
Trots allt en vacker jul.
Kram, lilla mamma, kram.