Här står jag utanför porten till ett av de hus i Stockholm där mormor hyrde efter tiden hos Doktor Lundberg. Här står mormor Judit också, inklippt från en bild tagen långt senare utanför ett annat av hennes boenden. En elegant mormor.

Judit hade nog ambitionen att bli författare, och hade hon levat idag hade hon nog blivit det. Några av hennes texter publicerades i Handelstidningen i Göteborg, de ska jag murvla fram när tiderna tillåter resor och arkivbesök. Andra ligger nog i en försvunnen låda som jag fortfarande letar efter. Under tiden blir jag ett tag mormor Judits förlängda dröm, i en framtid hon inget visste om, men som hon hade höga förväntningar på.

Mormor Judit kände aldrig värmen från mig, och jag aldrig från henne. Hon dog nästan tre år innan jag föddes. Men kanske kände hon en aning, hon såg ju min mamma och pappas romans, och i unga dagar var hon som många andra flickor på den tiden, inte främmande för att spå i sump, händer, kort och drömkransar. Någonstans där fanns jag nog, på samma sätt som du, Judit, finns hos mig nu.

Men jag har ju facit, jag ser husen där du bodde, jag läser tidningarna du läste, bläddrar i “dina” böcker och tar en kopp kaffe ungefär där du gjorde det. Och jag ger mig den på att vi gillar samma sorts bullar. Och vet du vad, Judit, mormor, jag bär på samma vigselring som den man du till slut gav ditt hjärta till. Den ringen är så fylld med kärlek, att den nog räcker till mig också, liksom till den jag givit mitt hjärta till och alla de som kommer i en framtid som jag inget vet om, men som jag har höga förväntningar på.