Jag sitter och väntar på att få ta ett blodprov. Jag har nummer 62. Det går fem minuter, tio minuter, en kvart. Inget händer. Då ser jag en skylt bredvid nummerapparaten som säger att det är bra att vänta en kvart, då blir proven mer rättvisa. Man är lugnare och avstressad. OK. Jag läser senaste Stridsropet och det går fem minuter, tio minuter, en kvart. Inget händer.
Är jag lugnare? Är jag avstressad? Nej, jag har varit nere och vänt och är åter i full stress och lunk. Jag funderar på att gå in och klaga, men inser att ett klagomål bara gör risken för smärta större. Så 40 minuter senare sitter jag snällt med armen framme, framför en studerande som ska sticka för första gången.
Jag skulle gått och kommit tillbaka en annan dag.