Nu sitter jag i mitt rum härute på Kubikenborg. Jag reste från Göteborg på påskafton. Pappa, Naemi, Rut, Hjalmar, Eric, Karin och Adel följde mig till station. När jag kom till Norrköping möttes jag av Eva och Martin. Sen vi tagit “godnatt” av familjen, gick vi till filialen där vi skulle ligga. Eva bjöd på apelsiner, cigaretter och curaçuo och vi mojade oss och hade det härligt.

Men när vi senare skulle sova, var det ett otroligt skränande ovnifrån, som gjorde att jag höll på att ramla ur sängen av förskräckelse. Men jag blev dock lugnad då Eva förklarade att det var två människor som firade sitt bröllop däruppe, och genom denna härliga symfoniska dikt gåvo sina känslor luft. Vid 1-tiden gav sig det nygifta paret iväg, så vi fingo äntligen nattro.

På påskdagen lodade vi omkring i staden med omgivningar. Ute på Kneippen var det skönt. På annandagen var vi ute på förmiddagen, på middan på teatern, på eftermiddagen i kyrkan och på 2 “kondis” och på kvällen på Röda kvarn och “Kronan”.

På tredjedagen var vi på cirkus. Det var Adolfi och du må tro att vi blev föremål för en synnerligen smickrande uppmärksamhet från little Rickards sida. Hela tiden när han visslade (vilket han förresten gjorde överdådigt bra), stirrade han på mig. Och sedan då jag under närmaste nummer kom att kasta blicken utåt gången, vid vilken jag satt, står väl den galna ordningen där och småler mot mig.

Och kan du tänka dig, där stod han ända tills det var slut. Och bara betraktade min mer eller mindre ljuva fysionomi. Jag kände mig verkligen riktigt smickrad.

På torsdag lämnade jag Norrköping och for till Stockholm och där hade jag väldigt livat också. Hilding mötte vid station. Han följde mig hem till Petterssons och sen jag ätit middag där, voro vi ute på söder, åkte i Katarinahissen o.s.v.

På fredag var jag på förmiddagen med Hilding vid vaktparaden. På middagen var jag ute på ett sjukhus och besökte en liten bekant flicka. På eftermiddagen var jag med Fritz, Anna-Lisas släkting, ute och på Cirkus. Det var precis som om vi varit vänner i många år. Vi har ju blivit du i brev, och vi pratade och gick an värre. Han var mycket käck tycker jag. Men du milde sådana ögon! Alldeles matta med stora blå ringar under. Det såg riktigt hemskt ut. Han förklarade att det kom sig av allt nattvak. Baler, kortpartier, teater, etc etc. Och jag gav honom en riktig medalj förstås. Ja det var livat.

På lördag förmiddag var jag med Fritz på Skansen. På middagen var jag och hälsade på Karin Berg och på kvällen var jag med Hilding på Röda kvarn, en mycket stilig biografteater. Det ska visst vara skandinaviens största kinematograf. Där var mycket stiligt och musiken var charmant. Sådana där käcka, välbekanta låtar. Söndag förmiddag var jag med Hilding på vaktparaden igen och såg vaktombytet. Det var parad för fanan eller vad de nu heter. Ganska imponerande. Därifrån gingo vi direkt Oscar Teorins recettföreställning (filmdrottningen). Den var ganska pigg med sån där lättfattlig musik.
och sågo “Filmdrottningen”. Det var trevlig musik, särskilt “In der Nacht” och “Ljuva förtrollarinnor”. Under den sången medverkade inte mindre än 32 statister och flertalet hade verkligen mycket stiliga ben. Ja de´ va´ de´ de . Strax efter det jag kommit från teatern var jag med Bertils bror Volrat ute. Ah, så trevligt det var.

Först strövade vi arm i arm kring i stan, sen gick vi på Grand Hotel Royal. Där var ytterst elegant och stiligt. Härlig vinterträdgård med en springbrunn. Ljuvlig musik. Därifrån gingo vi vid 8-tiden och tog färjan till Djurgården. Och så gick vi långt utigenom och till slut slog vi oss ned på en bänk ner vid stranden och njöt i fulla drag av den härliga omgivningen. Där satt vi på en bänk nere vid stranden ungefär en timme och småflirtade och hade mycket trevligt . Ack ja!

Tyvärr måste vi snart gå, men jag kom inte hem förrän 2. På måndag reste jag till Alby och blev ytterst väl mottagen av tant Hulda och Herr Långström. Där var så hemtrevligt och gemytligt.

Jag reste inte förrän på fredag hit till Sundsvall. Fru Lindgren tog emot vid station. Måtte det bli trevligt här. Åh, jag längtar hem. Längtar så jag måste bita mina läppar hårt, hårt för att inte gråta ut av förtvivlan, som jag försöker stänga in längst in i hjärtat.