När Lionel Richie kommer in på scenen blir den okända unga tjejen till vänster om mig salig. Ett lyckligt leende sprider sig, inte bara i hennes ansikte utan över hela hennes kropp. Hon reser sig upp, munnen formar orden i den låt han sjunger, redan innan Lionel säger dom, och händerna klappar, kroppen svänger och det känns som om det är hennes lyckligaste stund.
Själv är jag egentligen måttligt road. Lionel Richie, äh, va fan.
Men kanske är det glädjen hos flickan bredvid mig, eller så är det musiken, eller en blandning för efter två låtar står jag också där och klappar i händerna, svänger på rumpan med Yvonne och tycker att det är riktigt bra. Och efter två timmar vet jag att det är riktigt bra, vi har sett en världsartist och på väg till bilen inser jag att för att bli världsartist måste man vara bra. Vilken stämning han kunde förmedla och skapa.
Glädjen hos flickan bredvid mig efter andra låten, när hon inte ens kunde hojta utan bara peka på Lionel, skaka lite på huvudet och titta på sin pojkvän, och peka på Lionel och skaka på huvudet igen, den glädjen fick mina ögon att tåras. Eller så var det tempot, virtuositeten och trycket hos Richies musiker som rörde vid min sentimentala ådra.
Ja, musik kan verkligen vara bra.