Nu äro vi verkligen här i det gamla, älskade Värmland. På tåget hade vi så trevligt. Fröknarna Eriksson voro med och vi hade det så gemytligt, alldeles ensamma i en kupé. Vi sjöngo, spelade kort och dragspel, läste 25-öresböcker och käkade smörgåsar, överlastade med “julsovel”.

Vid framkomsten möttes vi av Janne med Flora och halv metersdjup snö. Resan hem gick med klingande bjällror, snön gnisslade under medarna, stjärnorna lyste över de snötyngda jättefurorna. Jag njöt som aldrig förr.

Naturen talade ett språk, så mäktigt, så upplyftande, att jag kände mig lycklig ända in i själen. Vid framkomsten möttes vi av en mycket trevlig jungfru, Gerda, kaffe och stöddig kvällsmat. Det kändes ljuvligt att vara hemma på Björklunda igen. Naemi och jag kampera ihop i lilla rummet. Där ha vi så bekvämt med en stor spegel, skrivbord och bokhylla.

Idag har det vräkt ner kolossala snömängder. Snöplogen har gått, och vi ha varit ute och “jumpat”. Vi ha träffat Yngve och Calle och han var bedårande stilig som fordom. Så hade vi snöbollskrig med “Nils på Boa” och Bror och jag fick då och då en knuff, så jag totalt försvann i en snödriva. Kritvit överallt, då jag “uppstod” igen.