Flaggorna fladdrar i vinden, de ärrade fanorna bakom vilka generationers demonstrationståg gått genom åren med krav för en bättre framtid. Den ena musikkåren efter den andra passerar i sina historiska uniformer. En flicka i den ena orkestern drunknar bakom en stor bastrumma och längst fram i en annan musikkår går en rund man med små trippande steg och ett brett leende. Man ser att det här är hans dag, när han svänger sin stav runt Norra Latins skolgård. Jag ser en dam som skjuts fram i sin rullstol av en äldre man som nog till viss del använder hennes rullstol som sin rullator. Kvinnan har inga ben, men hon sitter rak i ryggen och tårar rullar för hennes kind. Tårarna kan nog vara av sorg, men än mer av stolthet och glädje över att få vara med igen, stå på barrikaderna och för en stund känna att idag, idag ser staden henne.

Och någonstans bland alla de barn som sitter i vagnar och på sina föräldrar axlar, finns säkert de som om tjugo år bär plakat, om trettio bär fanan och om sjuttio år stolta sitter och gråter i en rullstol. Vill du se lite rörligare bilder, så finns de här.