– Feranch! Feranch!
Jag var elva år och gick på marknaden i Addis Abeba, bland åsnor, matstånd och gatuförsäljare. Jag skulle köpa godis för min veckopeng, engelska gröna karameller, Destas inhemska sugisar och rostad majs.
– Feranch! Feranch!
Omkring mig sprang kanske 50-60 nyfikna ungar, skrattande och pekande. Feranch, ropade de, vilket kunde tolkas som utlänning, främling, viting. Feranch, från det engelska ordet French, fransman, symboliserade att vad jag än var så var jag inte samma. De modigaste tog på mitt skinn för att se om jag var nymålad.
När vi på helgerna tog bilen för att tälta vid någon av sjöarna var det samma sak. Mamma brukade spänna upp ett rep runt tältet, för att inte publiken skulle komma för nära. Efter några timmar var det fullsatt. Män med spjut, kvinnor med barn på höften, nakna barn med rullband och gamla tennisbollar, alla satt de träget och tittade på Feranch långtifrån, bortom bergen, bortom fantasin.
När jag skalade en apelsin gick det ett sus genom publiken. När syrran bredde sin smörgås gick kommentarerna som vågen runt tältet. Vi lade smöret på smörgåsen, de använde härsket smör som frisyrgelé.
Min uppväxt är full av dessa minnen. Men aldrig, inte nån gång, inte en sekund, kände jag mig hotad. Förföljd, javisst. Speciell, självklart. Annorlunda, ofta. Men förnedrad, aldrig. Hotad, aldrig. Rädd, aldrig.
– Feranch! Feranch!
De två orden uppfostrade mig för livet. Det fick mig att inse att en del av oss var nymålade, andra inte. En del av oss åt smör, andra inte. En del av oss bor i stenhus, andra inte. En del är svenskar, andra inte. En del blir svenskar, andra inte. En del har varit svenskar, andra inte.
En del springer runt och ropar Feranch, medan andra köper smågodis.
Och det är inte mer skillnad än så.