Här slutar resan genom ett år av vår farmors stormiga liv.
Åter till den 20 augusti 1999. Samtidigt som hyrbilens dörr slog igen, började kyrkklockorna i Lunds domkyrka att ringa.
Klockan var precis tolv på dagen, och två tomma turistbussar stod parkerade utanför den stora porten. Strax till vänster i det imponerande kyrkorummet trängdes turisterna och framme vid altaret satt den kvinnliga prästen och väntade in middagsandakten. Organisten satt färdig vid orgeln, färdig att så fort som klockspelet var över tona in dagens musikstycke, för att på så sätt locka till sig några av turisterna.

Åsas minnesbild:
När jag dör, Åsa, så ska du gå till ett medium så vi kan prata med varandra sen också. Annars kommer jag att kontakta dig i alla fall. Du tror väl, Åsa? Du tror väl att jag gör det?
– Jadå, Farmor, du lämnar mig faktiskt aldrig ifred. Kan du släppa taget nu?

Jag brydde mig dock varken om klockspel, präst, andakt eller organist. jag gick istället åt höger för att leta upp en dörr som kunde leda upp i tornet, en dörr som spelat en så avgörande roll för farmor, för pappa, för mig, för mitt barn. När en liten japan plötsligt materialiserade sig som sprungen ur väggen, såg jag att han smitit ut genom en halvöppen dörr som måste leda till tornet.
Jag gick fram till dörren och sköt upp den långsamt. Där bakom väntade jag mig ett ännu mörkare utrymme, och början på en smal trappa som skulle leda uppåt. Men istället fanns det en relativt nybyggd hall, och några toaletter.
Något besviken såg jag mig omkring och fann ännu en dörr, som jag kunde se ledde ut ur kyrkan. Den var låst och stängd. Till vänster om den fanns en nyuppsatt vägg, som jag antog dolde trappan upp till tornet. Jag kände igen på den stängda dörren ut ur kyrkan, och beslöt mig för att leta upp den från andra hållet.
Den var inte svår att hitta. Det var en brun tung trädörr med svarta beslag, infälld i kyrkans vägg. Mitt på dörren hängde en rund nött portklapp, som kärvade lite när jag rörde på den. Klappen satt nästan centrerad över dörrens nyckelhål.
Dörren var låst.
I nyckelhålet satt en tjock, avbruten, nyckel.