Den 4 oktober får farmor Judit ett brev från farfar Herman: Pappa är nu just fyllda 6 år.

Kära min lilla Judit!

Den glädje jag kände då jag i fredags emottog Gunnars foto kan jag icke beskriva. För denna Din vänlighet skall jag alltid vara Dig varmt tacksam.
Det var för mig den ljusaste dag på mycket, mycket länge.
Detta så mycket mer, som jag ständigt burit på en dold, innerlig längtan att få komma i kontakt med Dig – som jag i hemlighet älskar, trots alla vindar som farit kring mitt hjärtas murar de senaste åren.
Ja, kära älskade lilla Judit, mera behöver jag ej säga!
Den lille gossen synes mej vara mycket söt och rar och jag hoppas och tror att han är en snäll, rar liten pojke. Det är ej för mycket sagt att jag dagligen haft Dig och vår lille Gunnar i tankarna, och jag kan ej förklara det på annat sätt att jag fortfarande inte har den blekaste aning om hans vistelseort, än att känslan för diskretion och sekretess varit mig övermäktig.
Nu, guskelov, tycks det som om länkarna ville lossna, och därför, än en gång tack, tack min kära älskade lilla Judit för din stora vänlighet mot mig! Vågar jag säga att jag burit på en innerlig längtan att få ta gossen i min famn och kyssa honom! Ja, jag skulle önska mycket mer.
Jag är en olycklig man. Men det borde jag kanske inte ha sagt.
Jag vet inte hur du tar detta, vet inte vad Du känner eller tänker. Dock, ett är säkert: aldrig kan någon inta det rum Du har i mitt hjärta. Mycket skulle jag vilja säga Dig, men jag tiger och lider.
Än en gång: tack, innerligt tack!
Din Herman