För 39 år sedan, nästan på dagen, satt jag på den här bänken, bakom det här bordet, framför den här tegelväggen och hela mitt liv formades som i ett enda snabbt penseldrag.
Hade jag vetat det, hade jag nog darrat en stund. Inte tvekat, men säkert varit tagen av stundens betydelse. Nu for mitt livs pensel ganska obemärkt förbi den gången, och det är först idag som jag ser att den målade mitt liv den där dagen.
Den hade bråttom, själva bänken och bordet fick ingen färg, varken då eller nu.
Någon dag ska jag måla den där bänken, som ett tack.