Min pappa Gunnar älskade våren. Då öppnade han skjortan, lättade sitt hjärta, tog ett djupt andetag och bejakade. Så den första våren efter det att pappas hjärta, andetag och kropp slutat fungera, 2007, tog jag över för att hälsa våren välkommen. Den våren slog björkarna ut onsdagen 18 april.

Även i år slog björkarna ut den 18 april. Min pappa fyllde år i september, han dog i november, men för mig är april vår gemensamma månad. Och den 18 april är så god som någon, en dag ganska mitt i.

Årets 18 april kom som sagt åter med utslagna björkar, och även om vi just i år upplever en vår där man kanske inte tar så djupa andetag utomhus, så kan vi väl ändå öppna en skjorta, lätta ett hjärta och låta oss berusas av fågelkvitter, sol, och sippor i vitt och blått.

Våren 1956 var min pappa i Korea, ditsänd av den svenska försvarsmakten, som läkare och representant för NNSC, Neutral Nations Supervisory Commission. NNSC bestod av omkring 400 personer från fyra nationer, som skulle övervaka vapenstilleståndsavtalet mellan Nord- och Sydkorea, och de var placerade i en camp inom den demilitariserade zonen vid Panmunjom, platsen där vapenstilleståndsavtalet skrevs under efter Koreakriget och där både fångutväxlingar och samtal har skett sedan dess.

Den demilitariserade zonen är 4 km bred, tom på bebyggelse och människor, men i vapenstilleståndsavtalet 1953 tillät man att två jordbrukssamfälligheter fick etableras. En by tilläts på varje sida om den fastställda mittlinjen.

Byn på sydsidan heter Tae Sung Dong, och pappa hade nästan daglig kontakt med byn och dess invånare. De var inte så många, kanske några hundra, mestadels bönder, men vad jag fått mig berättat så hade de ingen sjukvård i byn, och det var därför pappa ofta var där, framförallt för att titta till barnen men också av andra orsaker. När gamle Pappa-San till exempel fick blodförgiftning, var det pappa som kom till undsättning.

På Nordsidan fanns alltså också en by, Kijong-dong. Från den lilla provisoriska verandan utanför pappas logement kunde han skymta den, men den var stängd för besökare, och pappas misstanke var att den inte var bebodd, utan bara fanns där, som en kuliss, en mystisk onåbar overklighet, ruvande på någon väl gömd hemlighet.

En dag bestämde pappa sig för att försöka ta sig dit, ett rätt så dumt företag, ungefär lika dumt som att klippa av sidenbandet som markerade demarkationslinjen (vilket han gjorde) och smyga sig in i förhandlingssalen, snabbt öppna dörren mot Nordkorea, fotografera nordkoreanska vakten och sen snabbt stänga dörren igen, utan att bli skjuten (vilket han också gjorde).

Så på eftermiddagen onsdagen den 18 april begav han sig med sin kamera av mot Kijong-dong, sjasade hem sin lilla hund Truls som trodde han skulle få följa med, och försökte undvika vakter, andra människor och eländig terräng. De två första lyckades han bra med, men med den eländiga terrängen var det värre.

Efter ett flertal kursändringar hade han tappat orienteringen, och kommit så vilse att han inte längre visste vilket håll han skulle gå åt. Mörkret föll, och med mörkret kom rädslan. Plötsligt hörde han hur en patrull närmade sig, de talade kinesiska med varandra och pappa slängde sig in i en buske och gjorde sig så osynlig som han kunde. De två männen närmade sig, de gick så nära den buske där pappa tryckte, att han kunde känna doften av den billiga cigarett den ena nyss hade tänt, innan de försvann vidare på sitt uppdrag.

Efter vad som antagligen kändes som en evighet, kröp pappa fram ur sin buske och gick åt det håll som patrullen inte gick, och efter ett tag hörde han åter en patrull, lika högljudd som den tidigare, men den här gången var det amerikanare som han kunde följa med och hitta rätt tillbaka.

När pappa senare berättade den här historien, brukade han plocka fram en blå sammetsask, och i den låg en plakett med hans namn på, ett visitkort för ”Captain G. Arhammar” och en bit vitt sidenband, vackert ihopvikt.

Bredvid den blå sammetsasken fanns då, och finns nu, en lindblomsgrön pappask med en cigarettändare i, även den graverad med hans namn. De två askarna har alltid legat på samma ställe, genom alla flyttar, alla tider, alla händelser. Som två vänner från förr, oskiljaktiga. Fram till helt nyligen.

Det kom ett brev på posten, adresserat till alla kära veteraner och veteraners familjer, från den koreanska ambassaden.

I år har det blivit 70 år sedan det koreanska krigets utbrott. Det koreanska ministriet för patrioter och veteraner samlar ihop föremål från utländska krigs- och sjukhusveteraner som tjänstgjorde i Korea under Koreakriget. De vill göra minnesplattor för avgjutning av krigs- och sjukhusveteraners föremål som de använde i Korea under Koreakriget för att hedra minnet av dem.
Vi skulle vilja gärna få tag i svenska sjukhusveteranernas föremål som de använde i Korea under Koreakriget. Vi skulle vara enormt tacksamma om några sjukhusveteraner eller familjer till sjukhusveteraner kunde hjälpa oss.
Ha en fortsatt trevlig dag! 

Den 18 april i år var en lördag. Det hade, för dramaturgins skull, känts bra om jag hade åkt med min pappas tändare och hans plakett till den koreanska ambassaden just denna dag, men helger bryr sig inte om dramaturgi, så det blev måndagen den 20 istället, och det blev ingen plakett, utan en risskål som följde med i den vita lådan jag lämnade in i receptionen ute på Djurgården, tillsammans med ett förklarande brev.

I also have this rice bowl that my father used to eat from, with my name on it. I was 4 years at the time, and he was longing for me, so some villagers gave him the bowl with my name engraved, as a comfort to him. A nice gesture.

Det är en fläkt av historien som nu får nytt liv, en pånyttfödelse, värdig årets vår.