Jag har en blogg av främst två skäl. Det ena är för att ni ska få en glimt av världen sedd ur min synvinkel, det andra för att ha en kreativ verkstad som i bästa fall leder vidare. Här fyller jag oförtrutet på med texter, bilder, tankar och ord. Dock blir det ytterst få blogginlägg numera, eftersom instagram tar sin plats. Så här följer…
Jag har en blogg av främst två skäl. Det ena är för att ni ska få en glimt av världen sedd ur min synvinkel, det andra för att ha en kreativ verkstad som i bästa fall leder vidare. Här fyller jag oförtrutet på med texter, bilder, tankar och ord. Dock blir det ytterst få blogginlägg numera, eftersom instagram tar sin plats. Så här följer några du kan se på mobilen. Du kan se fler på en dator.
Mina senaste Instagram
Så passerar vi ännu en ettadag. Den är inte alls på topp, som den år 2011 var. Den hade nästan maximalt med ettor, bara år 1111 hade fler. Men vårt 2026:te år kan få vara med, för i motsats till år 1111 kan vi idag mäta massa sekunddelar. De fanns förvisso också år 1111, men det var ingen som brydde sig då. Och varför ska man bry sig egentligen, det är ju som våra åldrar, bara siffror.
Årets kakfrossa, den 21 i ordningen, bytte i år upp sig till ”Princess” i Sundbyberg, vilket visade sig vara ett lyckat val. Mycket att välja mellan, vare sig man var yngst,som Jack, eller äldst, som jag. Tack alla som kom!
Känslan strax innan man får influensavaccinet strax efter man fått Covidvaccinet. Men innan pneumokockvaccinet. Förr fick man bokmärken efteråt. Nu får man bara ett plåster… #vaccinated
Två skickliga illustratörer signerade sina märken på postmuseum i Stockholm idag. Marta Leonhardt ligger bakom ”Vinterlek”, ett häfte med 10 olika motiv. Ska vi gissa att en del av de lekande barnen på hennes frimärken är inspirerade av hennes egna barn? Det är andra gången som Marta formgivit märken inför vintern. Förra gången var 2024 års julfrimärken.
Årets julfrimärken är skapade av Amanda Jonsson Lundgren som även har designat och illustrerat Postnords vackra julkort i år. @postmuseum @amandajonsson_art @postnord
Josefines träd i minneslunden på Sollentuna har med åren vuxit sig mäkta stort från den lilla ekplanta den var 1988 när Josefines aska grävdes ner vid dess rot. Det trädet mäter min tid i livet. Jag ser hur jag åldrats, vilket kan vara nyttigt, när min hjärna fortfarande tror att jag är i en helt annan kalender.
Promenaden fram till minnesträdet är också en påminnelse om livets förgänglighet, när jag läser namnen på gravstenarna i skenet av alla fladdrande helgonsljus. Där är han som hämtade in vagnarna från parkeringen på Obs. Där är hon som stod i kassan i badhuset, där är vår före detta granne och hans fru, och deras granne och hon på dagis och han med lastbilen.
Jag tar en kopp kaffe, kaka och chokladbit som bjuds ut i det vita tältet vid min brors och mors grav och sätter en liten planta ljung i minneslunden, fast man inte får det egentligen.
Men den är vacker, gör sig bra bland allt granris och flämtande ljus, och den står sig fint mot Josefines gulnande, mäktiga träd där i bakgrunden.
Vad vet du egentligen om vad andra vet? Den 29 oktober möttes Steven Pinker, Åsa Wikforss och Anders Hansen på Scala för en kväll om gemensam kunskap – det som uppstår när alla vet något, och vet att alla andra vet det.
Här nere följer utvalda texter från bloggen, allteftersom de dyker upp
Tågresan från Riga
När jag var i Riga satte jag mig på tåget för att åka ner till kusten. En man kom gående genom tåget. Han sålde rostiga spikar i en glasburk. Tåget rörde sig inte många meter mellan stoppen. Sen kom en kvinna gående. Hon sålde cigarettpaket. Tomma. Jag tyckte jag hade…
Nya vänner
Jag har skaffat nya vänner, för de gamla har tatt slut det finns inga som jag känner, som jag har känt förut De nya verkar coolare, fräschare på nåt sätt med såna justa polare, blir livet riktigt lätt och om sen någon spolar´e, så gör på samma sätt